brunett
Jag gick på sittning i fredags, ikädd peruk och diverse studentikåsa attiraljer (som piskor och dylikt). Grejen är dne att folk älskade den där peruken. Så jag fick en identiteskris.
För att föstå det här måste man förstå sig på mig och mitt hår. Jag brukade aldrig tycka om mig själv speciellt mycket. Jag var ganska knubbig och hopplös i alla sociala situationer. Jag hittade fel med nästan allt. Utan håret (och öronen). Och av någon anledning har folk alltid engagerat sig så stans mycket i mitt håt. klipp det/ klipp lugg/ färga det/ spara ut luggen blablabla. Det brukade nästan alltid mötas av vilksinta fräsningar från vår intelektuella katta (dvs jag). Och så ganska länge nu har jag gått runt med mitt ganska långa ganska blonda hår, nästan alltid flätat. Tills folk började bli eld och lågot över den där peruken (till och med min mamma). Så jag tröttnade på dom dumma lockarna och satte mig ner och klippte av eländet, och färgade det... ja tanken var ju att dte skulle bli rött. men resultatet (som skulle bli axellång och rött) blev istället avsevärt kortare och brunt. I princip så hatar ag det. Det känns som jag har blivit tio år äldre, lever i ett stabild samboförhållande med ett stabild jobb och har två små barn. Och hur ska jag kunna vara playboybunnie med brunt hår?! Brunett = alldaglig. Det känns lite som jag har spelat bort mina bästa kort och står med nån sorts trist "jag-är-smart-men-tråkig"-utseende. Suck.
Oh well.
/Trixie