vart går jag nu?
Det har långsamt börjat gå upp för mig att jag nog är deprimerad. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra åt det. Allting känns som att klättra upp för ett berg ungefär och vare litet slag är som en orkan. Jag måste plocka upp mig själv på något sätt. Jag vet att jag borde ta mig bort från Göteborg för jag är aldrig lycklig här, den här staden bara kväver mig. men för att ta mig bort måste jag ha ett jobb så att jag får pengar, och för att få ett jobb är det en jäkla massa berg att klättra över. Kanske borde jag bara ta ett skutt igen, söka jobb någon helt annan stans och hoppas på det bästa. Men det finns ju inga jobb i dte här landet, om man inte har massa erfarenhet. Finderade på att söka jobb i Danmark.,de har tydligen brist på arbetare där. Fast min Danska är ju ganska usel... Funderade på att låna en såndär språkkurs på bibloteket, om jag fortfarande kan låna böcker där. Var på bibloteket och skulel kolla om mitt kort fungerade, så fick jag lämna fram mitt leg. Tyvärr visade det sig att legget var sorgligt utgånget, så biblotikarien gav mig en lååång blick och förklarade för mig mycket långsamt att det egentligen inte gällde. Vågade följdaktligen inte fråga efter min pinkod, men jag vet inte om jag behöver den.
Struntar i om dte här inlägget är ostrukturerat. Mina händer darrar, är nervös och yr typ jämt nu för tiden. Har varit sjuk också. Eftersom jag nästan aldrig är sjuk var jag patetisk bortom allt förnuft. Det hjälpte ju inte direkt att folk började påpeka olika förkylningssymptom som man skulle gå till akuten om man hade. Den gamla hypokondrin kom tillbaks och gav mig värsta panikattacken.
Hur som helst, summan av kardemumman är att jag måste få slut på den här onda cirkeln på något sätt. Jag vet bara inte hur. Var fan kan jag börja om någonstans? Jag har inga pengar och har i princip slut på csn också, så studier går inte. Får väl försöka få jobb på ett städbolag igen, skicka ut ansökningar på måfå. Jag kan inte bo här längre. Jag kommer att dö. All min livskraft bara sugs ur mig. Vet inte ens om jag vill leva längre, fast jag är rädd för att dö så jag antar att jag vill det. Jag behöver hopp tror jag, bara klara av nånting för en gångs skull så att jag kan plocka ihop någon sorts självkänsla. Livet här är bara tomt. Jag har inga vänner, inget jobb, ingen egen lägenhet.
Hur gick livet så här fel?
xxx
Trix
Struntar i om dte här inlägget är ostrukturerat. Mina händer darrar, är nervös och yr typ jämt nu för tiden. Har varit sjuk också. Eftersom jag nästan aldrig är sjuk var jag patetisk bortom allt förnuft. Det hjälpte ju inte direkt att folk började påpeka olika förkylningssymptom som man skulle gå till akuten om man hade. Den gamla hypokondrin kom tillbaks och gav mig värsta panikattacken.
Hur som helst, summan av kardemumman är att jag måste få slut på den här onda cirkeln på något sätt. Jag vet bara inte hur. Var fan kan jag börja om någonstans? Jag har inga pengar och har i princip slut på csn också, så studier går inte. Får väl försöka få jobb på ett städbolag igen, skicka ut ansökningar på måfå. Jag kan inte bo här längre. Jag kommer att dö. All min livskraft bara sugs ur mig. Vet inte ens om jag vill leva längre, fast jag är rädd för att dö så jag antar att jag vill det. Jag behöver hopp tror jag, bara klara av nånting för en gångs skull så att jag kan plocka ihop någon sorts självkänsla. Livet här är bara tomt. Jag har inga vänner, inget jobb, ingen egen lägenhet.
Hur gick livet så här fel?
xxx
Trix