trixter

Ey wazzup m8,

Så jag var på intervju idag för en ky-utbildning. Jag är försiktigt optimistisk. De gillade att jag hade programmeringserfarenhet :D Bäst att jag sätter mig med javan extra mkt i sommar om jag kommer in, varför förslösa ett potentiellt ögonblick av brillians inför mina eventuella kursare. I will dazzle them all.

Anyway, låt mig vara lite mindre Viktoria Silverstettig (= slänga in massa försvengleskade engelska fraser i mitt everyday language). Det visade sig att campuset på Lindholmen, där utbildningen ligger, var en exceptionellt trevlig plats. Jag har aldrig varit där. Det mesta ute på norra älvstranden eller vad det heter är så nybyggt att lokalerna fortfarande luktar byggnadsmaterial. Det är snyggt och rent och svindyrt med utsikt över hamnen. Nära centrum också, fast man måste åka över självmordsbron den där stora bron vad den nu heter. Ligger nära ramberget också, och ättestupan där man slängde ner gamlingar förr i tiden. Göteborg är en smula kaotisk stad, den gamla arbetarstämplen finns kvar men det byggs om överallt. Lagerlokaer ligger sålunda sida vid sida med attaraktiva bostadsområden.

Jag får kankse jobb på sjukhuset i sommar också. Är dock mindre optimistisk inför detta, dels för att jag nog inte får det och dels för att jag egentligen inte vill ha det om jag får det. Jag vill ha pengarna men sjukhus är inte riktigt min grej. Så det ä antingen en win-win eller loose-loose situation.

Jag lämnar er med ett citat kamrater.
xxx trix (det var inte citatet)

(...citatet kommer nu...)

(...snart...)

"Pam and I would sometimes hum the same high-pitched note and try to get Dwight to see an ear doctor"
/Jim Halpert, the Office <3

Hej kamrater,

Jag är en människa med många tillfälliga passioner, ständigt skiftande intressen som flammar upp men aldrig riktigt dör ut. Jag kan jonglera, men inte riktigt bra, jag är historianörd, hade en kort fashination för gaeliska språk, ägnade mig ett tag åt drömtydning, målar, skriver, har perioder av förälskelse i logisk problemlösning. Listan kan göras lång. Jag gör aldrig något måttligt.

Den senaste i raden av passioner är nu stegografi och kryptografi. Stegografi handlar om att gömma information, kryptografi om att förvanslka den så att den inte går att tyda. Eftersom det är hemligt och lite mystiskt så får ämnena i fråga då och då plats i olika konspirationsteorier. Det finns personer som är övertyfade om att Shakespears verk i själva verket skrevs av Francin Bacon. Bacon står bakom en speciell form av vad vi idag skulel betrakta som stegografi, kallar Bacon's chiffer. Det är för avancerat för att gå in på principerna här, men det handlar om att gömma information i en text som handlar om något annat. Människor har lagt ner massor av tid på att hitta dolda Bacon chiffer i Shakespears verk, dock utan någon större framgång. En man som heter (hette?) Edward Clark gjorde ett försök att få fram en sådan dold mening i Shakespears dödsmonument . Han läste den dolda inskriptionen "FRA BA WRT EAR AY" ur texten och tolkade det som en abbrevation av "Francis Bacon wrote Shakespeare's plays."

Vad är summan av kardemumman? Jag tror det är en naturlig mänsklig egenskap att försöka söka mening i saker (dock har såda här konspirationsteorier förstås gått till överdrit). Om en människa ges en rad med slumpvisa bokstäver så kommer hon att försöka se ord i dem. Vi fungerar genom att göra associationer och dra slutsatser. Det är för övrigt däför det männskliga minnet inte är så exakt. Vi minns för att förbereda oss för framtiden och då är det viktigare att kunna associera än ett exakt minne. Savanter som minns allting har ingen nytta av den kunskapen eftersom de inte kan anväda den. De kan inte gallra, inte dra slutsater och göra associationer. Människor är inte datorer.

I mitt liv går saker för övrigt långsamt. Har införskaffat säsong 1-3 av amerikanska the office. Bra grejer. Har även blivit kallad till intervju för en utbildning jag har sökt till. Jag vill komma bort från distanspluggandet och läsa här i Göteborg, samma ämne (webutveckling/programmering) men en KY-utbildning med 1/3 av utbildningen förlagd på olika företag. Kommer jag in så är det äntligen en glimta hopp i mitt liv igen. Kommer jag inte in så är det bara att slita vidare. Man gör så gott man kan.

NGYYA NMCOT CVGT

/Trixie

Det har långsamt börjat gå upp för mig att jag nog är deprimerad. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra åt det. Allting känns som att klättra upp för ett berg ungefär och vare litet slag är som en orkan. Jag måste plocka upp mig själv på något sätt. Jag vet att jag borde ta mig bort från Göteborg för jag är aldrig lycklig här, den här staden bara kväver mig. men för att ta mig bort måste jag ha ett jobb så att jag får pengar, och för att få ett jobb är det en jäkla massa berg att klättra över. Kanske borde jag bara ta ett skutt igen, söka jobb någon helt annan stans och hoppas på det bästa. Men det finns ju inga jobb i dte här landet, om man inte har massa erfarenhet. Finderade på att söka jobb i Danmark.,de har tydligen brist på arbetare där. Fast min Danska är ju ganska usel... Funderade på att låna en såndär språkkurs på bibloteket, om jag fortfarande kan låna böcker där. Var på bibloteket och skulel kolla om mitt kort fungerade, så fick jag lämna fram mitt leg. Tyvärr visade det sig att legget var sorgligt utgånget, så biblotikarien gav mig en lååång blick och förklarade för mig mycket långsamt att det egentligen inte gällde. Vågade följdaktligen inte fråga efter min pinkod, men jag vet inte om jag behöver den.

Struntar i om dte här inlägget är ostrukturerat. Mina händer darrar, är nervös och yr typ jämt nu för tiden. Har varit sjuk också. Eftersom jag nästan aldrig är sjuk var jag patetisk bortom allt förnuft. Det hjälpte ju inte direkt att folk började påpeka olika förkylningssymptom som man skulle gå till akuten om man hade. Den gamla hypokondrin kom tillbaks och gav mig värsta panikattacken.

Hur som helst, summan av kardemumman är att jag måste få slut på den här onda cirkeln på något sätt. Jag vet bara inte hur. Var fan kan jag börja om någonstans? Jag har inga pengar och har i princip slut på csn också, så studier går inte. Får väl försöka få jobb på ett städbolag igen, skicka ut ansökningar på måfå. Jag kan inte bo här längre. Jag kommer att dö. All min livskraft bara sugs ur mig. Vet inte ens om jag vill leva längre, fast jag är rädd för att dö så jag antar att jag vill det. Jag behöver hopp tror jag, bara klara av nånting för en gångs skull så att jag kan plocka ihop någon sorts självkänsla. Livet här är bara tomt. Jag har inga vänner, inget jobb, ingen egen lägenhet.

Hur gick livet så här fel?
xxx
Trix

När min far var ung, i gymnasieåldern, hade han en figursydd guldkappa. Jag undrar om man ärver man klädstil? Är det samma drivkraft som fick min syster att sno ihop sitt hår i turkåsa och svarta garnextensions och bli ett mangaliknande neondjur? Fast det är förstås bara en illusion av individualism, alla ungdomar är flockdjur.

Vet ni vad verklig individualism är? Det är ensamhet.  Det är att kapa all band och sväva fri i ett vakuumförpackat helvete. Det är ett svart hål. Men inte ens är då är man det minsta indivuduell, man bara tror det för att allt runt en är så svart. Det finns så många svarta hål, problemet är bara att de saknar möjighet att mötas. Svarta hål slukar allt de närmar sig.

Jag tror min mor är sur på mig idag men jag kan inte slå hål den sträckta hinnan som täcker min verklighet. Ibland vill jag vara någon annan, men sedan inser jag att här finns alla möjligheter att bil precis vad jag vill. Det finns inte mycket att säga farväl till. Det är bara det jag jag inte kan röra mig.

Jag är fast. Jag är för gammal. Min värld är täckt av klister, jag sliter av mig huden under fötterna för varje steg jag tar, sedan fastnar jag igen. Man har en bild av var man borde vara men jag har aldrig varit på rätt plats, som att springa efter bussen och missa den vid varje hålplats.

Bit för bit trillar allting bort.

Allting trillar bort.

Nu trillar jag.

A
a
a
a
h
.
.
.
h

Så har man då flyttat hem. Jag gör ingeting för tillfället, vilket är tämligen in character... suck, förlåt, jag lovade mig själv att inte använda egeska uttryck... Grejen är den att jag skriver nästan bara på engelska för tillfället, de senaste månaderna typ. Nu kan jag bara spy ur mig slangigt skräp när jag försöker skriva ngt på svenska och använder engelska grammatikrelgler per automatik.

hur som helst, ni får ursäkta detta och ha överseende med min tillfälliga kosmoploitism. allting handlar om fandom, vilket är en värld som passar mig som hand i handske. det är underbart befriande att ha en plats där det är okej att vara besatt, till och med innehar en viss status eftersom man är 'hängiven'. Jag tror jag är mera förälskad i hela fankulturen är själva det jag idoliserar för närvarande. Jag tänker inte säga vad dte är heller, eftersom det är irrelevant och resten av världen inte är lika överseende med nördighet, men summan av kardemumman (hur mycket summa får man ihop av kardemumma för övrigt, hade inte 'summan av additionen' varit mera logiskt? det är precis som den där grädden man ska ha på moset, det har jag aldrig fattat...) ... nu har jag tappat bort mig. summan av kardemumman... är att det handlar om eskapism skulle dte vara. Och handlar inte så mycket i den här världen om just det? Vi har alla våra distraktioner, flyr från bekymmer och besvär till en enklare plats. Man kankse flyger iväg på alkohol eller kärlek, blir hög på böcker eller musik. Jag vet inte. Tämligen orkeslös när det kommer til filosoferande för närvarande, jag vil hellre hänge mig åt sista kapitlet i min FF eller vältra mig i mitt nya favourit ship. Inget av det här är begripligt för någon utanför min värld, oc där har vi den andra av lockelserna med världen av fandom- det är en liten klubb som man är medlem i. Faktum är att dte är en liten klubb med en mängd förgreningar och grupperingar som alla är lite galna och är uppdelande i subgrubber som emellanåt är smått fientliga mot varandra eftersom de stödjer olika pairings. Det hela är ganska fashinerande och man skulle nog kunna göra någon sorts jättestor studie över männskligt beteende med det som empiriskt underlag. 

för övrigt... jag är mammas piga. en dålig piga som då och då lagar lite mat eller bakar bröd eller dammsuger och annars mest dräller runt i min ensamhet och låtsas plugga/söka jobb/göra annat av vikt. så är det. 

/Trix (vad hände med helene? hon försvann in i ett nätalias och glömde vem hon var)    

/Trix

Jag tänkte, att om det fanns ett soundtrack till mitt liv, så skulle de sensate månaderna ha genomlevts i slow motion till Bryan Adams "Sound the bugle" 

Sound the bugle now - play it just for me
As the seasons change remeber who I used to be

Jag var så förlorad, hade glömt bort vem jag var. Alla mina stider var förlorade. Man kommer till en punkt där man inser att man är totalt fast, det är omöjligt att ta sig vidare. Jag gick och sörjde mig själv och hoppades att folk skulel minnas mig för den jag var en gång. När all livsglädje är borta står man där som ett tomt skal.

Now I can't go on - I can't even start
I've got nothing left - just an empty heart

I'm a soldier - wounded so I must give up the fight
There's nothing more for me - lead me away...
Or leave me lying here

Uppgivet, javisst, och ganska patetiskt. Men livet är ett slagfält, man slår sig fram, slår sig igenom. Och jag var så fruktansvärt trött på att slåss och kämpa.

Sound the bugle now - tell them I don't care
There's not a road I know - that leads to anywhere
Without a light feat that I will - stumble in the dark
Lay right down - decide not to go on

Det var vad jag gjorde. Jag låg ner, sårad och uppgiven, och bestämde mig för att inte gå vidare. Bara låta allt falla runt mig, eftersom det inte fanns några vägar. Allting tog slut, var påväg att ta slut. Mitt liv var bara en eskalerande katastrof. Man har gått så långt, utkämpat så många stider med sig själv, men sedan ligger man där och inser att trots alla tappra försök så har man inte kommit någon stans. Man är fortfarande like hopplöst fast i sig själv som man var de där fruktansvärda åren i gymnasiet, fortfarande like ensam i världen. Allting rasar runt en och det blir bara värre och värre eftersom man slutat kämpa för det.

Then from on hight - somewhere in the distance
There's a voice that calls - remember who your are
If you lose yourself - your courage soon will follow

Sedan kom det en dag, ja det var en dag, ett ögonblick. Allting som händer i mitt liv händer snabbt, i impulsiva ögonblick. Dags att lämna Göteborg sa rösten i mitt huvud en gång, och någon vecka senare var planerna redan satta i rullning. Beslut fattas snabbt eller inte alls, nycker som följs eller rivs ner. tempo, tempo, skriker rösten i mitt huvud, det är dags att gå vidare. Så nu sa rösten till mig "Helene, allt i ditt liv är ett val. Nu ligger du här, krossad på ditt slagfält i en framtid som bara urlakas. Du är inte den du är längre, det här är inte du. Var är din glädje, du brukade dansa och skratta och le och nu går du i dödskuggans dal med ditt huvud sänkt i melankoli. Ändå var det dina val som tog dig hit. Du har förlorat dig själv, men du valde att förlora dig själv. Stå upp! Res dig! Lämna dte här slagfältet, lämna det bakom dig och gå vidare"

So be strong tonight - remember who you are
Ya you're a soldier now - fighting in abattle
To be free once more -Ya that's worth fighting for

Och så är det mina vänner. Det är värt att kämpa för. Så nu har jag rest mig upp. Nu packar jag mina väskor, säger upp lägenheten. Nu lämnar jag den här ön, det här slagfältet utan framtid. Jag lämnar er bakom mig, alla spöken och skuggor, drömmar som aldrig gick i uppfyllelse och minnen som aldrig kommer tillbaks. En del av er kommer jag aldrig se igen. Gotland, Visby, det här livet, packas in i en låda och ställs in i gaderoben för att samla damm med alla andra tider och platser som föpassats till historien. Jag är inte ledsen, men inte direkt entusiastisk heller. Det bara känns som att det är dags.

Det var det.

Frid vare med er kamrater / Trixter

Jag går i ganska dystra tankar, som gamla skabbiga kläder, slitna trasor med de klär mig bra. Jag har lite ångest inför midsommarafton, det blir väl knappast något firande. Mest lite sprit i min ensamhet och kanske en blomsterkrans.

Jag tänkte att man skulle dö som Ophelia i Almedalen, på midsommarafton med en krans i håret. Slokande sommarblommor som sorgset fällt sina blad runt den bleka uppsvällda kvinnoarmen, fingrarna slappt slutna runt en verklighet som flytt undan henne och ögonen som frostat glas. Nåväl, jag vet inte hur lik ser ut, troligen skulle det vara anskrämligt, chockerande och en smula bisarrt. Folk skulle tala om det i år efter år. Var det inte en kvinna som drunknade här? En lite knubbig fröken med blommor i håret, gud så melodramatiskt. Man skulle spela Street Spirit och Lilla Fågel Blå på begravningen.
Jo det är förstås vansinnigt melodramatiskt, och helt utan verklighetsanknytning. Men dagdrömmar har väl aldrig det? Inte ens de andra som man önskade var mer än bara dagdrömmar. Ungdomskärlekar, varma händer och leende ögon.

Hur som helst, kankse det finns roligare ämnen att avhandla. Som avfrostningen av kylskåpet i dag. Det hade växt ut ett decimetertjockt isflak från väggen och helt slukat en liten burk med tomatpure. Jag plockade fram alla mina verktyg och bankade och slog på det så att isflagorna flög, om det skulle smälta själv hade det tagit en evighet. Jag tror inte min mat hade överlevt så länge i allrumsfrysen. Det hela var ganska jobbigt och frustrerande men kanske en liten smula värt det när man såg folks konfunderade blickar över isflaket som låg i rabatten utanför mitt fönster.
Jag sitter rätt mycket i fönstret. Ser lite stillsamt på folk som kommer och går, och oftast inte ser mig ens om de känner mig väl. Man måste nog titta efter för att se mig bakom de ljusgröna smått exotiska bladen på mitt lilla träd. (Det kanske inte är mitt träd direkt, men det är bara jag som sitter och stilla ser det växa, och det är bara det som ser mig kasta längtansfulla blickar ut mot världen).

Jag kom ut en sväng förra helgen trots allt. Det var trevligt, helt oproportioneligt trevligt och viktigt för mig som aldrig kommer ut. Slutade bättre än det började, när sällskapet långsamt skalades av till tre gamla rävar som gick hand i hand över kullerstenarna.
Jag hade önskat mig en vänskaplig kyss och mera närhet, mera händer på ryggen på kinden på armen. Slå bort ensamheten en liten stund, få finnas för någon. Mest känns det som jag inte finns.

För övrigt försöker jag springa bort den värsta ångesten. En kilometer, två, tre, fem. Bara jag och skogen, de andra motionärerna slänger kankse en blick mot den unga kvinnan men inte så att den dröjer sig kvar. Bara ett avbrott i landskapsbilden skulle jag tro, blickar dröjer sig alltid var vid det som skiljer sig från omgivningen.
Några gula ränder på tvären och ögon av blågrått sensommarhav.

/Trixter

Jag hade tänkt trotsa förkylningen och gå och träna nu men det är nog bara att erkänna att kroppen inte fixar det. Den känns helt dränerad på all kraft. Jag är inne i någon sorts katastrofalt dålig period. jag har ju dåliga perioder ibland men den här vägrar att ge vika trots att det inte har hänt någonting. Jag har räknat på dagarna och det skall inte vara den biologiska klockan som ställer till det. Så det är någonting annat, gud vet vad. Det börjar gå upp för mig att jag nog måste prata med skolyster men det känns på något sätt en smula bittert att det inte finns någon annan utväg. Jag trodde att det kunde finnas en annan väg ut, ibland mitt i natten tänker jag att det är ju bara att fråga folk. Vill du klättra upp på muren i skymningen med mig och sitta där och prata om livet?

Jag drömde att jag var på en ö med massa andra människor, vi hade blivit strandade där och försökte bygga upp ett nytt liv, men det rödfärgade (jag vet inte varför, alla färger var skeva) vattnet steg runt oss och snart skulle allting ligga under vatten. Vatten är alltid intimt förknippat med ångest i mina drömmar. Behövs det någon förklaring? Märkligt symboliska drömmar jag har nu för tiden.

Jag behöver äventyr, det måste hända någonting. Det handlar om distraktioner i grund och botten antar jag, eller bara att adrenalinkicka igång sig själv. Det måste finnas någon plats att ta kraft ifrån, en resurs som inte är utnyttjad. Jag känner mig fängslad, vet inte vem jag är längre. Bara det att lära sig leva med sig själv känns som det högsta hindret i världen. Skall man klara av sådant här själv?! Ska man gå igenom det själv, skaffa sig piller och hoppas att allt löser sig när kemin är lite mindre i obalans? Det är en sorts hönan eller ägget situation antar jag, vet inte vilken ände man skall nysta upp det i riktigt. Men jag har svårt att se att det magiskt kommer att ordna sig bara någon kyligt profesionell människa sitter och hummar och nickar förstående åt mina tårar. Skall jag gråta ut på någons axel hade jag hellre sett att den var varm och förstående, jag menar att det fanns någon sorts ömhet bakom hummandena och nickningarna antar jag.  

Någonting har hänt med självkänslan också. Den brukar iof vara ganska dålig, men nu gnager det på mig. Jag vrider och vänder mig framför spegeln, ser min bild i alla skyltfönster som ett spöke som vägrar lämna min sida. Här är jag såhär ser du herregud vad tänkte du när du tog på dig den där kjolen?! Det är helt absurt, jämför mig med varenda människa jag möter och förlorar varje strid.

Som jag ser det är mitt problem tudelat. Det första är avsaknad, ingen lyckas någonsin förstå hur oerhöt stor del den är av mitt liv så den lämnar vi därhän. Det andra är oförmåga, nåväl låt och avromantisera det och kalla saker vid sitt rätta namn, det är lathet och feghet helt enkelt. I vilket fall som helst är det hos mig problemen ligger. Jag tänker inte gå in på hur jag upplever det hela, jag hade tänkt lämna det åt den där varma axeln som inte finns.

Istället för jag och någon speciellt utvald vän långa konversationer i mitt huvud som aldrig kommer äga rum i verkligheten. Hela mitt liv består av just det, det är bara massa dagdrömmar. 

Kramar  från en Trixter på utgång


 

Så mamma skulle komma och hälsa på om nån vecka men nu blir det inte av trots allt. Det är så märkligt, när jag pratade med henne i telefon. Jag tänkte, hur ska jag reagera pårätt sätt? Inte ta det för lättsinnigt så hon känner sig ovälkommen, inte ta det för hårt så hon oroar sig. Denna balans för att alltid reagera på rätt sätt... Var kommer jag in någonstans i den ekvationen?

Hur som helst. Det är ganska ensamt här nu. Det finns inget att se fram emot, bara den tunga vetskapen om att jag troligen inte kommer att träffa några människor alls på nån vecka eller två. Sedan blir det väl nån fest som jag får supa ner mig så att jag vågar gå. Det här att inte umgås med någon det tar så jäkla hårt. Man kan prata med folk på msn men det finns en gräns för hur länge det håller en flytande. Och jag kan inte ta kontakt med folk så fort de är online, vad håller jag på med. Det är bara patetiskt. Så vad ska jag göra? Det finns ingenting att säga, det går inte att säga det på rätt sätt. Jag vet precis vad jag vill säga, men i grund och botten håller man ju allt ansvar för sig själv. Man är där man är för att man har försatt sig själv i den sitsen. Skall folk särbehandla mig bara för att jag är livsoduglig?

En lugn fin kväll i goda vänners lag. Det är vad jag skulle behöva. Men det finns inte någonstans att vända sig, man bara... håller ihop sig själv. Det är allt man kan göra.

Taggar sticks och gör ont, och det gjorde ag också, såhär i efterhand. Var där två dagar, fredagen var väl okej. Pratade lite med en ganska så kalasfull Callehatt som gick från att försöka hångla upp Ström och sjunga tyska nazistlåtar med ångest-Karl till att gnälla över hur fruktansvärt o-roligt AG var. Sedan gick ström o mia och fredrik och jag runt något varv  och försökte hjälpa några fulla idioter. Helgens höjdpunkt var tragiskt nog våran hemfärd till visby. Jag kravlade mig halvvägs upp på en klintkant och natten var fin och varm i goda vänners lag. Så som allt borde vara.
Åh jag glömde bort förfesten, ganska tam grillfest hemma hos någon där det mest pratatdes spel.
Jag var ute på lördagen också. Drack upp en av mina fem öl, rökte en cigarett ur mitt nyöppnade paket, satt på en veranda och pratade med anna och ett gäng hypade gameare en stund. Sedan gick jag hem i brist på sällskap. Jag undrar om jag missade något, men förmodligen mest mera ångest.
Nu har jag en ganska tung existensiell ångest som gör allting lika grått som vädret. Det är lite svårt att andas för allt är fuktigt och jag bara undrar vad gör jag här, varför finns jag, vad håller jag på med och hur fan ska man orka leva i åtti år.... Tänker på de gamla vanliga problemen fast de har mera tyngd än vanligt. Det faktum att den där jobbiga gamekillen var på mig på lördagen gör inte att jag känner mig mera åtråvärd fast det väl borde vara så att uppmärksamhet har en positiv verkan på självkänslan? Jag känner mig som en hög dynga som bara drar til sig flugor, dräggmagnet på mina bästa dagar annars bara en skugga (det var iof en ganska trevlig gamekille, poängen här är väl min ofärmåga att attrahera folk som attraherar mig antar jag). Det känns som jag inte finns, som jag inte betyder något, inte spelar någon roll. Så varför försöker man vara snäll, vara trevlig, vara rolig, ställa upp, bry sig om, vara smart, vara snygg, vara smal som en vidja och pusha upp de patetiska brösten till någon sorts form. Ingenting kommer att bli annorlunda hur som helst. Är jag någon annan stans är det ingen som undrar var jag är. Jag har ingen substans längre, är en skugga utan mening och mål.

Nu lämnar vi det, lyckas ändå inte förklara hur det känns i ord. Jag skall beskriva en dröm jag hade, den är ganska förvirrad för jag klistrar in den direkt från worddokumentet som jag skrev när jag precis hade vaknat. Grejen är den att jag är säker på att jag försöker säga något till mig själv, men jag vet inte riktigt vad det är. Om ni är sådana som tyycker att folk drömmar bara är tröttsamma så kan ni sluta läsa nu, annars kan ni ju hjälpa mig att tolka vad fan det här betyder:

Jag jagade en bit plast, som flög iväg, men när jag gjorde det blev jag avskärmad från alla mina saker med verkligt värde. Jag är säker på att kärnan i drömmen låg där någonstans. Det var dock alldeles i slutet, efter födelsedagsmarscher till prins Eugine, och främlingars sällskap.

Det började med att jag svansade efter Calle och taggade på en grupp killar som han kände men jag aldrig hade träffat. Vi var på väg till en byggnad för att festa. Jag gick för långsamt och kom nästan inte med, men i sista stund kom någon och öppnade dörren för mig. Så jag slank in (istället för att följa med personen som gick ut, han skulle iväg och hämta mera mat), och jag hann precis in innan en medelkänd svensk musiker och hans band tog sig in. De hade blivit bokade till det som tydligen var en enormt påkostad födelsedagsfest i den medeltida källaren. Jag visade dom vägen ner som om jag inte alls var en främling där och knappt visste vad som var på gång. Calle, och alla de andra jag gick dit med, var borta och jag försvann in i planeringen av festen, tillsammans med uppassningsflickor i 60-talskläder och gud vet vad. Allt var ganska märkligt, jag hade bara ett nät i håret istället för min peruk, så jag försökte ta på mig peruken igen, omgiven av 60-talsfröknarna, men blev tvungen att ta mig bort till en spegel.

På något sätt ledde de tappra försöken att ta på mig peruken till att jag hamnade utanför huset, på gatan, där det plötsligt dök upp en parad i horisonten. Det var brassorkester och vagnar och folk som följde efter med ballonger och liknande. Tydligen var det även prins Eugies födelsedag och den skulle firas med pompa och ståt. Alldeles innan paraden kom fram såg jag skuggan av någonting som svävade bort på andra sidan gatan. Övertygad om att det var mitt försvunna hårnät sprang jag ut framför paraden (och satte därmed hälsan en smula på spel). När jag kom dit visade det sig dock bara vara en bit plast, och alla mina saker, väskan och jackan och peruken, var kvar på fel sida om vägen.

Så slutade det där jag stod, efter att ha jagat skuggan av en plastbit, med allt av värde fast på andra sidan om en födelsedagsparad. 

Det var det.
Farväl /  Trixter

Så jag tog bort det senaste inlägget. Det var lite väl aggressivt om sanningen skall fram. Dålig dag idag, så nu ligger jag i efterdyningarna av krisen och allting jag äter smakar salt. Jag dricker vodka ur små miniflaskor a la hotellrum (dock ej i något hotellrum) blandat med 7up och lyssnar mig igenom digilistan med växande fasa. Ganska dubbelbottnad fasa, dels för att en del musik som jag inte känner att jag borde tycka om låter så fuktansvärt bra och dels för att cara mia ligger på andra plats. Det påminner lite om när lillstrumpa och jag plågade varandra med helmut lottis version av la cucaratcha. Vi satte på den hela tiden för att vi visste att den andra verkligen avskydde den, vilket gjorde att båda hade den på huvudet i dagar haha.

Jag fick för övrigt den här helt sjuka ideen om att göra små röda "the trixter was here" vimplar och sedan trespassa mig in på så många ruiner och obskyra derar av muiren och diverse hemliga trädgårdar som jag kan, och lämna vimplar efter mig (ungefär som på månen). Jag kanske skall göra det haha.skulle vara en kul grej. På tal om kuliga grejer skall jag fan göra ett såntdär grottäventyr i lummelunda i år. Jag får nog försöka sneaka mig in i en grupp för ingen kommer känna att dom har råd eller lust att gå med mig haha. Fan jag gillar äventyr ju, och jag behöver kicken.

Är det nån mer än jag som klipper grönsakerna med en sax när det inte finns nån plats på skärbrädan? (det går inte så bra med tomat)

skramar/ Trixter

Så själva ironin i detta är att jag skulle klä ut mig till en söndergråten brudtärna till ikväll, och nu finner mig själv sittandes ensam på mitt rum och verkligen känner mig in i rollen. Ironon går vidare för övrigt. Jag arbetade så jäkla hårt på att få till tårarna så att sminket skulle rinna bort, och nu är tårarna bara en blinkning bort. Har varit jobbiga dagar, helt utan anledning. Så jag antar att dte är kemisk obalans, pappa har det, min syster, min kusin. It goes on and on and ooon.

anyway, det var en pärs att få till sminket. först sminka sig och sedan gråta bort det. men löken var för svag, vitlök fukade inte heller, jag stoppade munnen full med cayennepeppar och harissa men inte heller det fungerade. Sedan gick jag över till mera desperata metoder, som apelsinsaft i ögat. Det fungerade inte. tillslut blev jag tvungen att gnida shampoo i ögat. det var rätt jobbigt, inget som rekommenderas. det såg HEMSKT ut, och jag blev tvungen att fixa till det så att det såg lagom hemskt ut istället. Problemet är att vanliga tårar bara rinner stillsamt, men har man schampoo i ögat så trycker man ihop ögonen så hårt att man får fjärilsliknande mönster vid runt ögonen.

mr Hat är utklädd till biskop för övrigt, det är så klockrent!!!! han stod på sin balkong så jag kunde se den... haha en biskop i hög hatt upp på en balkong? seriös påvevarning. får se om han hänger sig år promiskuöst beteende i afton, då lär man ju bli tvungen att blanda in kyrkorådet... tur att det är 18-års gräns så att korgossar inte äga tillträde. Han är en sån raring haha.

Just nu undrar jag mest var fan strippan tar vägen. Om hon inte kommer snart så ringer jag den riktiga polisen, coh det bli definitivt inga dollarsedlar  i hennes slingkiga små stringtrosor.

oh well, dumt att skriva när man är full.
kramar/ miss ugly barbie (komplett med kartong och allt)

... så jag blev utmanad att skriva en lista på fem... vad var det... knäppa grejer om mig själv? Den verkliga utmaningen är förstås att sålla ut enbart fem grejer... Nåväl här kommer ett tappert beslut... försök.... jag skrev beslut och sedan lät jag det stå kvar för det måste ju vara någon sorts freudiansk felsägning... felskrivning... inte sant? Ett tappert beslut. Det finns inte speciellt mycket plats för tappra beslut i dockhem.
Nu kommer listan. Här är den snart. Nej inte riktigt än. Jo nu. nu vänta på den... vänta på den..... den kommmer...... NU... om en rad... Ta-daaam:

1. Jag blir besatt av saker. Vi kan exemplifiera det här med en av mina Jane Austen perioder, troligen i högstadiet men kan ha varit (ve och fasa) i gymnasiet också. dock hade jag förmodligen blivit för bitter och osentimental vid det laget. Det mynnade hur som helt ut i att jag fick för mig att sy en bahytt i syslöjden (ni vet en sån där hatt som ser ut som en korg). Alla skrattade åt mig men det lät jag inte hindra mig. Jag hade en dröm om att ha en såndär flortunn empire-klänning med puffärmar men valde att börja med hatten. Av någon andledning sydde jag den i rött bomullstyg och (VE OCH FASA!) skottsrutigt bomullstyg i skärmen. Dessutom gjorde jag den för stor i någon sorts illusion av att jag har jättetsort huvud och gjorde skärmen längre än den skulle vara. Sedan stärkte jag den inte tillräckligt, så när den var klar och det gröna sidenbandet var ditsatt hade jag en röd-grön-rutíg för stor bahytt i skabbigt bomullstyg och en jättelång, slokande skärm. Så varför lät jag mig själv bli utsktrattad för den här katastrofen? Nåväl, varje besatthet kommer med korta ögonblick av eufori, och kamrater, mitt liv blir aldrig någonsin bättre än då.

2. Jag slår upp allting. Om det är något jag inte vet så slår jag upp det, på nätet, i bibloteket, i uppslagsverk. Det räcker att det kommer upp i en diskussion så vet jag att jag inte kommer kunna släppa det. Det kan vara allt från Bellmans dödsorsak (har för mig att det var typ lungsot... måste slå upp det där sedan... nu... brb...  jupp lungsot var det) till vad einsteins relativitetteori egentligen betyder (det har med massa och ljustes hastighet att göra och relationen däremellan, väldigt komplicerat). Pappa och farfar är likadana så jag antar att det är ett släktdrag. Ibland kommer jag på sakner när jag ska sova som tvingar mig att släpa mig upp ur sängen och ta reda på dom, om det så innebär att jag måste sätta på datorn eller leta igeom varenda bok i bokhyllan.

3. Jag var med i ung vänster i Partille när jag var i tonåren, trots att jag bodde i Göteborg (en annan kommun). Jag höll t.o.m tal utanför kommunhuset när vi skulle rädda Partille gymnasieskola. Vi misslyckades för övrigt med det mesta vi tog oss för. Gymnasieskolan fortsatte att råka illa ut och vi lyckades inte rädda Palestina heller.  

4. Redan fyra? Det är kankse inte är tillräckligt konstiga grejer. Hmmm vad ska vi ta... Florsocker kommer förmodligen vilja att jag tar med muggarna, fast jag tycker inte att det är speciellt konstigt. Det är bara en nervös vana. Hur som helst så strimlar jag sönder muggar, om det finns en mugg eller en servett som går att strimla sönder så jag jag det. Jag är som en real life dokumentförstörare. Jag strimlar sönder hårda plastmuggar också. just becauce I can. Och leker med stearin. Jag får inte röra ljusen när jag är ute och fikar med polare för dom vet hur det går. En gång på skafferiet råkade jag dränka ljuset i stearin så att det slocknade och sedan valde personalen att inte tända det igen eftersom det var stearin över hela duken.

5. Jag är jätterädd för allting. När jag var yngre var jag hypokondrisk in absurdum, jag brukade läsa sjukdomsartiklarna i allers och sedan var jag helt säker på att jag skulle få fett-reumatism eller någon annan sjukdom som drabbar typ två personer i sverige på ett decennium. Jag är rädd för vatten också. Jag kan inte simma på djupt vatten (trots att jag är duktig på att simma) och blundar när det kommer undervattenscener i filmer.. såna där när man ser båtens köl underifrån *ryser* Jag är helt hispig när jag tittar på skräckfilmer, jag gör det ändå förstås men jag kan inte sova sedan. När jag hade sett dawn of the dead ( som jag inte klarade att se själv, jag panikmessade min granne och gick in till henne och såg den där) såg jag zombies överallt. Om jag mötte folk när jag var ute och gick så stannade jag upp och kollade så att dom inte rörde sig zombieaktigt. Speciellt de mörka områdena vid botaniska trädgården var fruktansvärt obehagliga. Ush.

Sådär. Listan är klar. Jag har för mig att nästa del av utmaningen var att utmana fem pers att göra lika dant. Jag tror inte det finns fem prsoner som läser den här bloggen men jag kan väl utmana florsocker, malinca, nina och öööööööhhhhhhmmmm.............. okej vi gör så här istället. läser du det här? Ha! Betrakta dig som utmanad!

Jag kan avsluta med at berätta om en gång då jag verkligen kände mig som en knäppis... Jag var hemma hos madde och vi gick in till en av hennes rumsgrannar som hade besök. Eftersom jag inte kände någon blev jag presenterad för rummet med "Det här är folket" eller något i den stilen. Så jag log och sa "jaha hejhej. det är vi som är djuren"
Hela rummet förblev tyst. Snacka om att falla platt... är det bara jag som inser att det här var roligt?! suck... jag är så missförstådd...

För övrigt har jag inte skrivit på länge. Faktum är att jag inte har gjort nånting på länge. Jag byggde upp den här virtuella världen som var som sockervadd, jag var en hjältinna och hela azerot jublade, och jag har inte gjort nånting. Så allting rasade och när jag öppnade mina igenklistrade ögon var allting i bitar. Nu gör jag som White Stripes sjunger och tar alla problem och plockar isär dom i småbitar, sedan skriver jag listor och kryssar för och försöker bygga ihop någon sorts liv av vrakspillrorna. Ibland känner jag att jag är tillbaka där jag var i höstas och det är inte odelat positivt. Så idag har varit en dålig dag. Fast jag är tillbaka. Jag undrar om jag kanske tyckte bättre om att vara en hjältinna i azeroth, en blå hind med horn och hovar och totem som sprutar eld, än den här medelmåttliga ganska beige och inte speciellt hjältinneaktiga knubbiga svenska flickan... kvinnan... fast man har ju inget val. Jag läste om någon som tog livet av sig efter att totalt ha gett upp sitt liv för ett onlinespel. Hela golvet var fullt av pizzakartonger med spelrelaterade kommentarer och han satt framför datorn med bortskjuten skalle.
amerikaner...  väljer slafsigaste möjliga självmordsmetoden. -.-

Härmed säger en snurrig Trixter farväl och hoppas på en bättre morgondag

Såhär är det. Idag sjätte januari 2001 fyller jag alltså 25 år. Jag föddes vid tolv-tiden på morgonen så följdaktligen har jag nu varit lastgammal i närmare tolv timmar. Hur firade jag det? Fikade lite med mig själv, fick tre samtal från familj o släkt, några sms från bekanta och några helgoninlägg från andra bekanta. Sedan fick jag en ganska så extrem livskris som urartade i våldsamma gråtattacker som lät ungefär som en gnisslig dörr med ljuddämpare (i form av en kudde).

Jag fick för övrigt ett paket av Florsocker, det enda paketet förutom lite cash från päronen, som jag förutspådde skulle innehålla choklad och kaffe (hela paketet hade faktiskt en omisskänlig doft av kaffe). Jag hade dock fel. Det innehöll kaffe och filmen chocolat istället. Alltså ingen choklad. Hade hon förutspått min jultjockhet och utelämnat den riktiga chokladen? I guess we will never know (eftersom det inte finns någon poäng i att fråga om dylika trivialiteter *s*). I alla händelser ett mycket trevligt paket, wienerkaffe och kaffe med hallon-grädde-smak kommer onekligen sätta lite... kaffefärgad... färg på livet.

Var jag då alltså helt ensam på min födelsedag? Svaret är... ja. Det var helt okej faktiskt. Åt hembakta bullar, tittade på en film jag hade köpt, blåste såpbubblor, läste lite i "Kärlek i kolerans tid" av Gabriel Garcia Marques, lyssnade på the Smiths, jonglerade lite blablabla.

bla.

Jahap, så har det gått ännu en seg helg. I tordags var det barnkalas kaka så jag o nina drällde dit efter screwdriver-med-twist-och-andersochmåns-förfest i min stökiga skrubb...  jag menar lägenhet. Jag hade sytt om en gammal klänning så att den hade blått satinskärp och vita puffärmar av en gammal duk. Små tofsar i håret och äckliga sura klubbor med tuggummin i... Det fanns en Emil med en tjusig hatt och en scout och en ballongman och en Nina med hello kitty väska och en Fia som tog paus från sin uppsats (den handlar om ben). Vi hamnade på en efterfest och stannade i kanske i tio minuter, sedan drog jag o emil ut för att röka, men gick hem istället, och lämnade nina att tungbrottas med en gamegrabb som verkade ganska rar men det där vet hon säkert mycket bättre än jag.

Sedan var dte den där sittningen som man faktiskt känner sig ganska trött på, allt går på rutin och folk är alldeles för röriga. Jag lyssnade på vansinnigt hög musik i mina hörlurar samtidigt som jag pyntade Rindi med kvistar från den gamla plastgranen och skabbigt glitter från förra julen eller julen innan dess. Hann traska hem och ta på mig en vit peruk och armband av luddigt vitt tyg innan jag gick ner till själva sittingen. jag satt i entreen så jag han svepa i mig två muggar glögg innan det ens började, sedan var det julöl och (vedervärdig) snaps och allting var ganska jobbigt fram till julklappsutdelningen. sedan hade jag kul med Mia och callehatt, så vi delade en shaker och beundrade varandras presenter (jag fick pyttesmå pepparkaksformar som man förmodligen blir tvungen att göra några tusen pepparkakor av om man ska baka). Någon verkade ha en ganska dålig dag så jag köpte en whiskey till honom (det är ju roligt att ge saker till folk) och jag och mia delade två drinkar, och sedan var det någon som köpte en till, och herr Ordförande köpte två shakers (och Helene hon säger inte nej därtill) och sedan var man ganska rund under fötterna. pratade med nån trevlig tjej som hette Stina och skulle flytta i januari, och man hamnade på munken men undvek alla dansgolv och blev trackaserad av någon jobbig men ganska rolig robert broberg wannabee, som kallade mig för blondie och gjorde peacemärken som Yo Yo Yo Flower power man is in da house
.... eller hur en nerknarkad hippe rappare nu skulle uttrycka sig... förutom att han ju varken verkade vara rappare eller hippie... han föredrog säkert målarrock. Varför känns barnprogram alltid så knarkiga?!

Anyway, man kom säkert hem även denna afton, var lite väl odistanserad på vägen hem och pratade förstås alldeles för mycket, men inget nytt under solen.

Glöm inte att frukt är godis!
(och grönsaker är knark)

Man kan  ju skriva om de som har hänt, men det är på det hela taget ganska tråkigt. Så vi håller det kort och ni kan låtsas vara intresserade.

Jag förlorade valet till ordförande i gotark, gjorde mig ovänner med alla och byggde upp ett agg mot föreningen som väl ger upphov till någon sorts balans, som inversen till all obesvarad kärlek jag slösade på detta abstrakta föremål och inversen till talet y adderat till dte faktiska talet y borde ju bli noll. Så jag är väl nollställd nu.
 
Satte mig ute bland folket på den efterföljande sittningen och trissade upp stämmningen i någon sorts parodi på glädje som åtminstone lurade mig själv. I övrigt var den helgen ganksa glanslös med en trist och medvetet nykter halloweenfest.
 
Tid gick, klotet snurrade några varv (någon ramlade av och det blev några grader varmare på södra hemisfären). Det kom en helg med gotark-spånarkväll, två backar öl och fem personer plus några till som kom och gick. Vi satt i tio timmar i mitt allrum, jag drack öl på öl, rökte fyra cigaretter och blev lagom berusad. Den sista gästen drog hem till sitt tjugo över fyra på morgonen.

dagen därpå var några sömninga timmar mitt på gdagen, en timmar städande på öb som skedde i zombieartat tillstånd, dock ej bakfullt, men väldigt väldigt sömnigt. Gick till en förfest hemma hos synthjoel och blev omringad av vänligt sinnade främlingar. lite vodka och juice så rullade det på. Joel var i sitt esse på effes scen, jag pratade med johnny may, han sa hur mycket han älskade gotark och jag förklarade hur mycket jag hatade det. Jag antar att dte är sant på sätt och vis, detta blygsamma engagemang handlar mest om tidsfördriveri och självhävdelse. jag är trött på att prata om det.

Nu väntar jag på vintern, och min nya dator. När snön kommer skall jag köpa en pulka och en såg och stjäla en gran, sedan skall jag åka pulka fram på småtimmarna och dricka massor av glögg. Ensamhet blir vad man gör den till, jag måste hinna vara vansinnigt ung ett tag till för snart fyller jag 25.

Nu får det vara nog med ord.
Pax på er.