trixter

Taggar sticks och gör ont, och det gjorde ag också, såhär i efterhand. Var där två dagar, fredagen var väl okej. Pratade lite med en ganska så kalasfull Callehatt som gick från att försöka hångla upp Ström och sjunga tyska nazistlåtar med ångest-Karl till att gnälla över hur fruktansvärt o-roligt AG var. Sedan gick ström o mia och fredrik och jag runt något varv  och försökte hjälpa några fulla idioter. Helgens höjdpunkt var tragiskt nog våran hemfärd till visby. Jag kravlade mig halvvägs upp på en klintkant och natten var fin och varm i goda vänners lag. Så som allt borde vara.
Åh jag glömde bort förfesten, ganska tam grillfest hemma hos någon där det mest pratatdes spel.
Jag var ute på lördagen också. Drack upp en av mina fem öl, rökte en cigarett ur mitt nyöppnade paket, satt på en veranda och pratade med anna och ett gäng hypade gameare en stund. Sedan gick jag hem i brist på sällskap. Jag undrar om jag missade något, men förmodligen mest mera ångest.
Nu har jag en ganska tung existensiell ångest som gör allting lika grått som vädret. Det är lite svårt att andas för allt är fuktigt och jag bara undrar vad gör jag här, varför finns jag, vad håller jag på med och hur fan ska man orka leva i åtti år.... Tänker på de gamla vanliga problemen fast de har mera tyngd än vanligt. Det faktum att den där jobbiga gamekillen var på mig på lördagen gör inte att jag känner mig mera åtråvärd fast det väl borde vara så att uppmärksamhet har en positiv verkan på självkänslan? Jag känner mig som en hög dynga som bara drar til sig flugor, dräggmagnet på mina bästa dagar annars bara en skugga (det var iof en ganska trevlig gamekille, poängen här är väl min ofärmåga att attrahera folk som attraherar mig antar jag). Det känns som jag inte finns, som jag inte betyder något, inte spelar någon roll. Så varför försöker man vara snäll, vara trevlig, vara rolig, ställa upp, bry sig om, vara smart, vara snygg, vara smal som en vidja och pusha upp de patetiska brösten till någon sorts form. Ingenting kommer att bli annorlunda hur som helst. Är jag någon annan stans är det ingen som undrar var jag är. Jag har ingen substans längre, är en skugga utan mening och mål.

Nu lämnar vi det, lyckas ändå inte förklara hur det känns i ord. Jag skall beskriva en dröm jag hade, den är ganska förvirrad för jag klistrar in den direkt från worddokumentet som jag skrev när jag precis hade vaknat. Grejen är den att jag är säker på att jag försöker säga något till mig själv, men jag vet inte riktigt vad det är. Om ni är sådana som tyycker att folk drömmar bara är tröttsamma så kan ni sluta läsa nu, annars kan ni ju hjälpa mig att tolka vad fan det här betyder:

Jag jagade en bit plast, som flög iväg, men när jag gjorde det blev jag avskärmad från alla mina saker med verkligt värde. Jag är säker på att kärnan i drömmen låg där någonstans. Det var dock alldeles i slutet, efter födelsedagsmarscher till prins Eugine, och främlingars sällskap.

Det började med att jag svansade efter Calle och taggade på en grupp killar som han kände men jag aldrig hade träffat. Vi var på väg till en byggnad för att festa. Jag gick för långsamt och kom nästan inte med, men i sista stund kom någon och öppnade dörren för mig. Så jag slank in (istället för att följa med personen som gick ut, han skulle iväg och hämta mera mat), och jag hann precis in innan en medelkänd svensk musiker och hans band tog sig in. De hade blivit bokade till det som tydligen var en enormt påkostad födelsedagsfest i den medeltida källaren. Jag visade dom vägen ner som om jag inte alls var en främling där och knappt visste vad som var på gång. Calle, och alla de andra jag gick dit med, var borta och jag försvann in i planeringen av festen, tillsammans med uppassningsflickor i 60-talskläder och gud vet vad. Allt var ganska märkligt, jag hade bara ett nät i håret istället för min peruk, så jag försökte ta på mig peruken igen, omgiven av 60-talsfröknarna, men blev tvungen att ta mig bort till en spegel.

På något sätt ledde de tappra försöken att ta på mig peruken till att jag hamnade utanför huset, på gatan, där det plötsligt dök upp en parad i horisonten. Det var brassorkester och vagnar och folk som följde efter med ballonger och liknande. Tydligen var det även prins Eugies födelsedag och den skulle firas med pompa och ståt. Alldeles innan paraden kom fram såg jag skuggan av någonting som svävade bort på andra sidan gatan. Övertygad om att det var mitt försvunna hårnät sprang jag ut framför paraden (och satte därmed hälsan en smula på spel). När jag kom dit visade det sig dock bara vara en bit plast, och alla mina saker, väskan och jackan och peruken, var kvar på fel sida om vägen.

Så slutade det där jag stod, efter att ha jagat skuggan av en plastbit, med allt av värde fast på andra sidan om en födelsedagsparad. 

Det var det.
Farväl /  Trixter