trixter

... men gjorde det dig lycklig?

Har ni någonsin haft känslan av att det ligger en verkligt verkligt svår tid framför er? Den går inte att hindra, är precis så nära att ni kan smaka den och alldeles för nära för att sätta stopp på.

Den här sommaren kommer att bli så tung. Tyngre än förra sommaren. Faktum är att hela det här året har varit en uppförsbacke., jag kan räkna de bra stunderna på mina tio fingrar. Och nu blir det värre.

Så hur tacklar man det? Man kommer att bli tvungen att bli hård helt enkelt. Inte ge vika för något, bara streta på, gråta tills man har saltavlagringar på kindbenen och kämpa vidare. Det kommer att bli en sommar i mitt fönster, titta ut på alla andra som kommer och går. Det kommer att bli sol sol sol, mycket träning, för mycket alkohol och cigaretter, skållad hud och hjärtat i bitar.

Det hände en sak igår, fredag, som slog bort marken under fötterna på mig. Jag vill inte gå in på detaljerna, men det var lysande detektivarbete, och det gjorde mig inte det minsta lycklig. Det handlar egentligen inte om igår, det handlar om vad igår innebar på det hela taget. Och den försmak av sommaren som det gav. Hur det amplifierade alla mina farhågor, hur de gick i uppfyllelse, en efter en som dominobrickor i mitt huvud. Allting faller på plats och man står där och inser plötsligt att kroppen gör ont för att man ligger i en sträckbänk. Det har att göra med att folk flyttar, och inställningen hos dem som är kvar. Det finns bara minnen kvar, jag lever i en skuggvärld. Var det det här jag flydde till? Gav min ungdom? Jag tror problemet ligger i att alla svackor tidigare har haft har haft någon sorts ljuspunkt, något att hålla fast i. Nu är det bara öppet hav, jag kastas runt som en skeppsbruten och hör inte hemma någonstans. Det finns ingen plats för mig.

Jag tänkte att jag behövde en trevlig lugn kväll i goda vänners lag. Även det slog fredagen hål på för övrigt.  

Min c-uppsats gick äntligen igenom i fredags, eller ja Jörn skrev ett mejl att nu är du klar så jag antar att jag är klar.

Jag antar att man kan säga att jag firat det idag, dagen har gått i dekadens och extravagans, ny klänning, nya skor, natchos och prinsesstårta. Själv. Men i själva verket var det bara ett sätt att distrahera mig. 

Jag kommer överleva förstås. Kanske inte jag men något kommer att överleva. Allt jag försökt med det senaste året har misslyckats. Mina tappra försök att bygga upp något nytt har fallit platt med min egen inkompetens. Det finns ingen ork att kämpa mer.  

/helene