trixter

Jag går i ganska dystra tankar, som gamla skabbiga kläder, slitna trasor med de klär mig bra. Jag har lite ångest inför midsommarafton, det blir väl knappast något firande. Mest lite sprit i min ensamhet och kanske en blomsterkrans.

Jag tänkte att man skulle dö som Ophelia i Almedalen, på midsommarafton med en krans i håret. Slokande sommarblommor som sorgset fällt sina blad runt den bleka uppsvällda kvinnoarmen, fingrarna slappt slutna runt en verklighet som flytt undan henne och ögonen som frostat glas. Nåväl, jag vet inte hur lik ser ut, troligen skulle det vara anskrämligt, chockerande och en smula bisarrt. Folk skulle tala om det i år efter år. Var det inte en kvinna som drunknade här? En lite knubbig fröken med blommor i håret, gud så melodramatiskt. Man skulle spela Street Spirit och Lilla Fågel Blå på begravningen.
Jo det är förstås vansinnigt melodramatiskt, och helt utan verklighetsanknytning. Men dagdrömmar har väl aldrig det? Inte ens de andra som man önskade var mer än bara dagdrömmar. Ungdomskärlekar, varma händer och leende ögon.

Hur som helst, kankse det finns roligare ämnen att avhandla. Som avfrostningen av kylskåpet i dag. Det hade växt ut ett decimetertjockt isflak från väggen och helt slukat en liten burk med tomatpure. Jag plockade fram alla mina verktyg och bankade och slog på det så att isflagorna flög, om det skulle smälta själv hade det tagit en evighet. Jag tror inte min mat hade överlevt så länge i allrumsfrysen. Det hela var ganska jobbigt och frustrerande men kanske en liten smula värt det när man såg folks konfunderade blickar över isflaket som låg i rabatten utanför mitt fönster.
Jag sitter rätt mycket i fönstret. Ser lite stillsamt på folk som kommer och går, och oftast inte ser mig ens om de känner mig väl. Man måste nog titta efter för att se mig bakom de ljusgröna smått exotiska bladen på mitt lilla träd. (Det kanske inte är mitt träd direkt, men det är bara jag som sitter och stilla ser det växa, och det är bara det som ser mig kasta längtansfulla blickar ut mot världen).

Jag kom ut en sväng förra helgen trots allt. Det var trevligt, helt oproportioneligt trevligt och viktigt för mig som aldrig kommer ut. Slutade bättre än det började, när sällskapet långsamt skalades av till tre gamla rävar som gick hand i hand över kullerstenarna.
Jag hade önskat mig en vänskaplig kyss och mera närhet, mera händer på ryggen på kinden på armen. Slå bort ensamheten en liten stund, få finnas för någon. Mest känns det som jag inte finns.

För övrigt försöker jag springa bort den värsta ångesten. En kilometer, två, tre, fem. Bara jag och skogen, de andra motionärerna slänger kankse en blick mot den unga kvinnan men inte så att den dröjer sig kvar. Bara ett avbrott i landskapsbilden skulle jag tro, blickar dröjer sig alltid var vid det som skiljer sig från omgivningen.
Några gula ränder på tvären och ögon av blågrått sensommarhav.

/Trixter