trixter

När min far var ung, i gymnasieåldern, hade han en figursydd guldkappa. Jag undrar om man ärver man klädstil? Är det samma drivkraft som fick min syster att sno ihop sitt hår i turkåsa och svarta garnextensions och bli ett mangaliknande neondjur? Fast det är förstås bara en illusion av individualism, alla ungdomar är flockdjur.

Vet ni vad verklig individualism är? Det är ensamhet.  Det är att kapa all band och sväva fri i ett vakuumförpackat helvete. Det är ett svart hål. Men inte ens är då är man det minsta indivuduell, man bara tror det för att allt runt en är så svart. Det finns så många svarta hål, problemet är bara att de saknar möjighet att mötas. Svarta hål slukar allt de närmar sig.

Jag tror min mor är sur på mig idag men jag kan inte slå hål den sträckta hinnan som täcker min verklighet. Ibland vill jag vara någon annan, men sedan inser jag att här finns alla möjligheter att bil precis vad jag vill. Det finns inte mycket att säga farväl till. Det är bara det jag jag inte kan röra mig.

Jag är fast. Jag är för gammal. Min värld är täckt av klister, jag sliter av mig huden under fötterna för varje steg jag tar, sedan fastnar jag igen. Man har en bild av var man borde vara men jag har aldrig varit på rätt plats, som att springa efter bussen och missa den vid varje hålplats.

Bit för bit trillar allting bort.

Allting trillar bort.

Nu trillar jag.

A
a
a
a
h
.
.
.
h