nollning
Det är en sliten madame som skriver till er idag, det är för mycket öl, för mycket fullkomligt galna promenader genom natten, för mycket socker och kaffe och alldeles för mycket grubblerier. Det är redan för mycket bira, som sagt, och det har inte ens börjat än. Det är förstås nollningen, två veckors supande för all nollor som är dumma nog att låta sig insupas i den studentikosa vardags-alkolismen. Det kommer bli kul och jobbigt och jag kommer vara överlycklig och fullkomligt förtvivlad.
Jag läser "Veronika bestämmer sig för att dö" av Coelho och känner mig klokare och mera galen på samma gång. Fredagen är ett så bra exempel. Det började bra, alkohol och kräftor och en Trixter som pratade alldeles för mycket med nya ansikten. En polare drog utan och säga till i och för sig, jag kände mig sårad så jag skickade ett idiotiskt och fullkomligt irrationellt sms som jag inte borde har skickat iväg. Men strunt samma. Sedan på vägen hem gick någonting av och jag fick ett av mina små sammanbrott, ställde mig med pannan mot ett skyltfönster med bingbling och grät lite grann innan jag fick för mig att gå till effes. Ensam. Och utan några pengar. Så jag stod där och snackade lite med stammisarna och bartendern och drack vatten. Sedan gick jag hem för att dumpa det mesta av sakerna jag släpat runt på och drog ut på en vandrig runt muren (ensam onykter och ganska galen tjej i en mörk park på en fredagsnatt, möjligen mindre klokt). Så jag brörjade prata högt med mig själv. När det kom folk insåg jag att jag struntade i om dom tyckte att jag var galen så jag fortsatte att prata högt för mig själv när de hörde. Jag blev mindre och mindre ledsen men med ett visst tilltagande vansinne. Jag ställde mig framför en spotlight och såg min skugga avspeglas på muiren (Visbys 800-åriga tre kilometer långa pissoar) och sa "Jag är 24 år gammal, inte vanskapt och definitivt inte dum, men ändå står jag här och pratar med min egen skugga och det är inte ens något stort problem". Så jag pratade med spöken och mig själv och min skugga och buskarna och muiren och luften och försäkrade en ovanligt sällskaplig buske att jag faktiskt inte var dum, men lite galen. Sedan tog orden slut så jag gick tyst tills jag kom fram till några uttråkade småbrudar och hejjade på dom, varpå jag sa, högt och tydligt "Jag bryr mig väl inte om ifall ni tycker att jag är galen!". De verkade något konfunderade kan jag säga. Haha.
GotArk hade samkvämskväll. Det var ganska trevligt, om folk rycker upp sig lite har vi nog möjligheter till att faktiskt ha roligt tillsammans igen. Vi bakade en ganska misslyckad tigerkaka efter att ha bestämt att det är GotArks officiella (och småtrista) bakverk. Med våra nya overåler kommer vi för övrigt vara vackrare än himmelens alla stjärnor (dock avsevärt mindre stabila...).
"If you hadn't nailed 'im to the perch 'ed be pushing up the daisies!"
/The Trixter, grå hjältinna och proffessionell gravskändare
Jag läser "Veronika bestämmer sig för att dö" av Coelho och känner mig klokare och mera galen på samma gång. Fredagen är ett så bra exempel. Det började bra, alkohol och kräftor och en Trixter som pratade alldeles för mycket med nya ansikten. En polare drog utan och säga till i och för sig, jag kände mig sårad så jag skickade ett idiotiskt och fullkomligt irrationellt sms som jag inte borde har skickat iväg. Men strunt samma. Sedan på vägen hem gick någonting av och jag fick ett av mina små sammanbrott, ställde mig med pannan mot ett skyltfönster med bingbling och grät lite grann innan jag fick för mig att gå till effes. Ensam. Och utan några pengar. Så jag stod där och snackade lite med stammisarna och bartendern och drack vatten. Sedan gick jag hem för att dumpa det mesta av sakerna jag släpat runt på och drog ut på en vandrig runt muren (ensam onykter och ganska galen tjej i en mörk park på en fredagsnatt, möjligen mindre klokt). Så jag brörjade prata högt med mig själv. När det kom folk insåg jag att jag struntade i om dom tyckte att jag var galen så jag fortsatte att prata högt för mig själv när de hörde. Jag blev mindre och mindre ledsen men med ett visst tilltagande vansinne. Jag ställde mig framför en spotlight och såg min skugga avspeglas på muiren (Visbys 800-åriga tre kilometer långa pissoar) och sa "Jag är 24 år gammal, inte vanskapt och definitivt inte dum, men ändå står jag här och pratar med min egen skugga och det är inte ens något stort problem". Så jag pratade med spöken och mig själv och min skugga och buskarna och muiren och luften och försäkrade en ovanligt sällskaplig buske att jag faktiskt inte var dum, men lite galen. Sedan tog orden slut så jag gick tyst tills jag kom fram till några uttråkade småbrudar och hejjade på dom, varpå jag sa, högt och tydligt "Jag bryr mig väl inte om ifall ni tycker att jag är galen!". De verkade något konfunderade kan jag säga. Haha.
GotArk hade samkvämskväll. Det var ganska trevligt, om folk rycker upp sig lite har vi nog möjligheter till att faktiskt ha roligt tillsammans igen. Vi bakade en ganska misslyckad tigerkaka efter att ha bestämt att det är GotArks officiella (och småtrista) bakverk. Med våra nya overåler kommer vi för övrigt vara vackrare än himmelens alla stjärnor (dock avsevärt mindre stabila...).
"If you hadn't nailed 'im to the perch 'ed be pushing up the daisies!"
/The Trixter, grå hjältinna och proffessionell gravskändare
Uppdatering
Zå, bara en kort uppdatering av läget. Det verkar som pdf-filen gick att sända till korrektur, men dom ville veta hur många kopior jag skulle ha. Minsta antal fär vr-transfer var tydligen 25 vad tusan nu det betyder, så jag tog ett beslut att beställa 50. Det är ju bara det att jag fortfarande inte vet vilkan modell vi skall ha på overålerna, eller vilka storlekar, eller hur många. Jag känner en tilltagande bitterhet över hela det här ärendet. Jag blir tvungen att ta mig dit igen och be om en katalog tror jag. Kan vara bra att ta med sig till mötet som vi skall ha.
Största nackdelen med mina lagom maniska perioder är att när de svänger över i melankoli så måste man fortfarande ta itu med svallvågorna av sin temporära hybris. Jag är livrädd för människor men nu måste jag ändå stå som kontaktperson i overålhistorian. Problemet är att jag bara har ungefär 50% koll och Bollnäs har inte hört av sig mer. Jag vill ha hjälp, sociala erbjöd sig så hon eller någon annan skall få ta kontakt med nollningsstaben om måndagen, och suppleant D drog ihop mötet. I normala fal hade jag kunnat förlita mig lite på Mr Hat men jag vågar inte när han har det jobbigt.
Oh Well...
Zzzzzzzzap *^)((%"#(***The Mysifying Trixter***'''=)=?/&¤"""#!*bzzzzzzzzzzzzzzzz.......
Största nackdelen med mina lagom maniska perioder är att när de svänger över i melankoli så måste man fortfarande ta itu med svallvågorna av sin temporära hybris. Jag är livrädd för människor men nu måste jag ändå stå som kontaktperson i overålhistorian. Problemet är att jag bara har ungefär 50% koll och Bollnäs har inte hört av sig mer. Jag vill ha hjälp, sociala erbjöd sig så hon eller någon annan skall få ta kontakt med nollningsstaben om måndagen, och suppleant D drog ihop mötet. I normala fal hade jag kunnat förlita mig lite på Mr Hat men jag vågar inte när han har det jobbigt.
Oh Well...
Zzzzzzzzap *^)((%"#(***The Mysifying Trixter***'''=)=?/&¤"""#!*bzzzzzzzzzzzzzzzz.......
scheisse
Man trodde att det skulle fixa sig. Loggan var klar, ivägskickad till tryckeriet/arbetsklädesföretaget i rätt version och jag pallrar mig dit för att få lite information. Men vad tror ni då händer? Jo Ironiguden slungar iväg en av sina pilar, vilken går rakt igenom magen och naglar fast vår grå hjältinna mot väggen som en uppspänd fjäril. På ren svenska kan man säga att bilden jag skickade var helt blank när vi skulle öppna den i tryckeriets version av illustrator. Jag rännde ner till skolan med hjärtat slåendes dubbelslag av stress och insåg i stilla, tilltagande ångest att det förmodligen kanske kan ha att göra med att jag hade ritat loggan i en tryoutversion av programmet. Jag skickade ut en tentakel (när man har såhär krångliga bollar i luften måste man utveckla tentakler, armar räcker inte till) mot IT-avdelningen för att ta del av deras "expertis", varpå de svarar att Illustrator finns på massa datorer där det INTE ALLS finns eftersom jag har kollat varenda datasal jag kunde komma in i, samt att tryckformatet jag använde var lite överkurs. Bastards, ingenting är överkurs för vår grå hjältinna, det är ju bara ett jävla format. Illustrator är för övrigt inte alls så krångligt som de försökte påskina. Men hur som helst så har jag nu skickat över filen som pdf-fil och håller alla mina 28 tummar att det kommer gå fint. Jag känner mig en smula bitter över att allt det här helt plötsligt ligger på mig, har ett svagt minne av att jag påpekade att overålerna inte var mitt korståg. Menmen, alltid nyttigt att lära sig hantera ett nytt dataprogram. Träffade Mr Hat och hennes väninnor i matsalen där de satt och kalkylerade av profilritningar och annat studierelaterat dravel. Det gav mig lite perspektiv på vilket vrak jag var eftersom det knappt gick att få fram en enda logisk mening och jag kunde inte koncentrera mig på boken jag hade i knät. För övrigt är jag trött hela tiden och fäller massa hår. Kroppen håller säkert på att ge upp.
När tidvattnet drar sig tillbaka och vinden nyckfullt vänder så man driver ut till havs, och vet precis, att nu blåser det upp till storm och plankan kommer inte räcka till. Men fast vattnet är mörkt har man lärt sig att andas med hjälar och allt som sjunker driver någon gång upp till ytan igen. Metaforiskt som en förbannad... metafor. Kuk.
Imorgon blir det lågbudgetfika med Lindy. Hoppas vilt på att bli mig själv igen till dess.
/Trixie
När tidvattnet drar sig tillbaka och vinden nyckfullt vänder så man driver ut till havs, och vet precis, att nu blåser det upp till storm och plankan kommer inte räcka till. Men fast vattnet är mörkt har man lärt sig att andas med hjälar och allt som sjunker driver någon gång upp till ytan igen. Metaforiskt som en förbannad... metafor. Kuk.
Imorgon blir det lågbudgetfika med Lindy. Hoppas vilt på att bli mig själv igen till dess.
/Trixie
lämmeleffekten och annat
Grejen är den att vi skrattar åt lämmlarna. Dumma djur, tycker vi, följer varandra i graven istället för att tänka själva och undvika stupet. Kollektivt vansinne som resulterar i brutala massjälvmord. Nåväl, men är inte människor precis lika dana? Lämmeleffekten, vi ser den överallt. Andras omoraliska beteende används som ett sorts okej. Jo okej jag stal den där bilen, men det var ju massor av människor som stal bilar. Som lämmlar följer vi varandra, kankse inte nedför stup men visst bildar massorna dumma tåg som handlar enligt en sorts kollektiv dominoeffekt. Som den där eldshowen på stranden. Det skulle bli elpilar som sköts ut i vattnet, och någon tänkte, hm, nu skall dom nog börja snart, bäst att gå ner på stranden. Och swop, sa det, så var alla där trots att det inte hade sagts något alls om att eldpilarna skulle börja skjutas. Lämmeleffekt som sagt, en utav dessa mänskliga drivkrafter som faller utanför vårt enskilda förstånd. Sedan började folk grubbla lite över varför de stod på stranden trots att ingenting hände där, och en del segade sig skamset tillbaka upp på grässlätten. Lämmeleffekten bygger på att folk tror att någon annan vet vad de gör, och i en flock så följer man den initiativrike. Ibland är vi bara dumma flockdjur som gärna sätter förnuftet ur spel om det finns bekväma sätt att slippa fatta kloka beslut. Det skulle kunna förklara en hel del av världens brutalitet.
And now to something completely different. Jag har druckit för mycket kaffe idag skulle jag tro, är supertaggad på gränsen till manisk. Funderar över varför min glädje alltid tar sig denna hysteriska form, som om jag suger åt mig minsta droppe lycka och reagerar om jag var speedad på någon kemiskt preparat. Grejen är den att jag är inte glad, jag är euforisk och entusiastisk in absurdum. Det är naturligtvis lysande, jag tycker om att vara icke-medelmåtta och aldrig lagom, och det passar mig att folk skrattar åt mig när jag skuttar runt som en sockerknarkad rabbis eller glider bort i ett förvirrat smått frånvarande tillstånd, sådär som folk som har för många bollar i luften gör. Jag tror jag tycker om bilden av mig själv som klok men snurrig dyster men euforisk alltid överentusiastisk eller bara bortkommen ung dam. Jag gör mig själv intressant i mina egna ögon men omöjlig att riktigt hinna ikapp eller förstå sig på. Skönt att varva ner ibland dock, sitta och fika i stilla samkväm eller dricka en öl på nåon mysig bar.
Hur som helst så var det ett Gotark-relaterat besök hos en affär som säljer arbetskläder som satte igång dagens smått maniska entusiasm. Jag var tillräckligt speedad på kaffe för att inte vara speciellt rädd för att göra besöket och prata med dom. Hur som helst så mynnade det ut i att jag beslöt mig för att det var dags att lära sig Illustrator och försöka fixa loggan i helgen. Så jag stressade upp mig och rusade ner till skolan, där programmet förstås inte fanns på en enda jävla dator eftersom IT-avdelningen har rensat bort alla program från dom *muttrar*. Det visade sig att jag inte kom in i Form-huset och efter att ha kollat varenda annan datasal så beslöt jag mig för att försöka ladda ner en Tryal-version på en av datorerna och hade till min stora förvåning framgång. Känner mig som ett tekniskt geni och blev ännu mera taggad att fixa det här i helgen. Hurra vad bra jag är *s* Träffade ständigt förvirrade Ewona uppe på gamla GAME och insåg att jag påminner smått om henne... ojoj.
För övrigt har det inte hänt mycket. Har varit vansinnigt trött och mest sovit. Jag läser en irländsk deckare med en arkeolog i huvudrollen. Till min stora förvåning gör den mig skräckslagen, den är så obehagligt skriven att den gav mig mardrömmar natten till idag. Spöket av något som liknade min syster i sin gamla pyamas som snabbt materialiserade sig i ett mörkt rum. Det gav mig hjärtklappning... Jag är lite förvånad eftersom jag inte brukar bli så påverkad av böcker, fast det är iof ganska vanligt att jag blir skrämd av saker. Jag är rädd för det mesta men tar mig igenom livet med den fasta övertygelsen att rädslor skall övervinnas.
Oh well... Ganska självupptaget och världsfrånvänt inlägg det här.
Kramar/ The Trixter
And now to something completely different. Jag har druckit för mycket kaffe idag skulle jag tro, är supertaggad på gränsen till manisk. Funderar över varför min glädje alltid tar sig denna hysteriska form, som om jag suger åt mig minsta droppe lycka och reagerar om jag var speedad på någon kemiskt preparat. Grejen är den att jag är inte glad, jag är euforisk och entusiastisk in absurdum. Det är naturligtvis lysande, jag tycker om att vara icke-medelmåtta och aldrig lagom, och det passar mig att folk skrattar åt mig när jag skuttar runt som en sockerknarkad rabbis eller glider bort i ett förvirrat smått frånvarande tillstånd, sådär som folk som har för många bollar i luften gör. Jag tror jag tycker om bilden av mig själv som klok men snurrig dyster men euforisk alltid överentusiastisk eller bara bortkommen ung dam. Jag gör mig själv intressant i mina egna ögon men omöjlig att riktigt hinna ikapp eller förstå sig på. Skönt att varva ner ibland dock, sitta och fika i stilla samkväm eller dricka en öl på nåon mysig bar.
Hur som helst så var det ett Gotark-relaterat besök hos en affär som säljer arbetskläder som satte igång dagens smått maniska entusiasm. Jag var tillräckligt speedad på kaffe för att inte vara speciellt rädd för att göra besöket och prata med dom. Hur som helst så mynnade det ut i att jag beslöt mig för att det var dags att lära sig Illustrator och försöka fixa loggan i helgen. Så jag stressade upp mig och rusade ner till skolan, där programmet förstås inte fanns på en enda jävla dator eftersom IT-avdelningen har rensat bort alla program från dom *muttrar*. Det visade sig att jag inte kom in i Form-huset och efter att ha kollat varenda annan datasal så beslöt jag mig för att försöka ladda ner en Tryal-version på en av datorerna och hade till min stora förvåning framgång. Känner mig som ett tekniskt geni och blev ännu mera taggad att fixa det här i helgen. Hurra vad bra jag är *s* Träffade ständigt förvirrade Ewona uppe på gamla GAME och insåg att jag påminner smått om henne... ojoj.
För övrigt har det inte hänt mycket. Har varit vansinnigt trött och mest sovit. Jag läser en irländsk deckare med en arkeolog i huvudrollen. Till min stora förvåning gör den mig skräckslagen, den är så obehagligt skriven att den gav mig mardrömmar natten till idag. Spöket av något som liknade min syster i sin gamla pyamas som snabbt materialiserade sig i ett mörkt rum. Det gav mig hjärtklappning... Jag är lite förvånad eftersom jag inte brukar bli så påverkad av böcker, fast det är iof ganska vanligt att jag blir skrämd av saker. Jag är rädd för det mesta men tar mig igenom livet med den fasta övertygelsen att rädslor skall övervinnas.
Oh well... Ganska självupptaget och världsfrånvänt inlägg det här.
Kramar/ The Trixter
The end as we know it
Sådär, då har det sista tåget gott, krossade sammetskåpor har bytts ut mot diadem i moderiktig plast. Det har varit en helt lysande vecka, förutom fredagen, öl på kapitelhusgården kväll efter kväll, musik var man går, eld och dans och roliga kläder. Jag såg en bekant och taggade på några timmar, drev runt och var nästan aldrig hemma. Pengarna bränndes bort med en chockerande fart, men festival, mina kamrater, är ett undantagstillstånd och man lever i Limbo.
Det är ett modernt socialt intressant fenomen att det numera finns ett svenskt/gotländskt medeltida mode i form av linneklänningar med kilar i avvikande färg, tämligen omedeltida och en härlig krock mellan nu och då. det får en att undra över varför vi egentligen gör det här, fast det faktum att vi gör det och trivs bör väl vara bra nog, n'est-ce pas?
Så såg jag kvinnan i den fruktansvärta lila klänningen, och kungaparet som faktiskt såg stota ut över uppenbar fuskpäls och plastkrona. Där fanns en pirat med seriösa jack-Sparrowkomplex och de där männen som hade gått röda korsets lyft-kurs och hivade upp mig på ryggen som jag var en säck mjöl. Jag blev förolämpad och sedan struken medhårs av en herre fast det egentligen inte spelar någon roll alls. Någon annan sa att jag var annorlunda nu, så mycket mera sprudlande och full av liv. Där ser man. Nästa medeltidsvecka kommer jag i kampfrau-klänning med en yvig vit strutsfjäder i min hatt.
Jag umgicks med akademiker och insåg att om jag nånsin väljer att lämna snigelklubben för parmaffian så blir det med en intelligent man som helst inte är kortare än 1.80 från skalp till sula. Man kanske tycker att jag har höga krav, jag föredrar att se det som preferenser. Nu är hur som helst medeltidsveckan slut och allt är tillbaks i sitt kaotiska allvar igen. Jag är så trött att jag verkar stå och sova, ungefär som en flamingo fast inte fullt så smalbent.
Live well and prosper /The Trixter
Det är ett modernt socialt intressant fenomen att det numera finns ett svenskt/gotländskt medeltida mode i form av linneklänningar med kilar i avvikande färg, tämligen omedeltida och en härlig krock mellan nu och då. det får en att undra över varför vi egentligen gör det här, fast det faktum att vi gör det och trivs bör väl vara bra nog, n'est-ce pas?
Så såg jag kvinnan i den fruktansvärta lila klänningen, och kungaparet som faktiskt såg stota ut över uppenbar fuskpäls och plastkrona. Där fanns en pirat med seriösa jack-Sparrowkomplex och de där männen som hade gått röda korsets lyft-kurs och hivade upp mig på ryggen som jag var en säck mjöl. Jag blev förolämpad och sedan struken medhårs av en herre fast det egentligen inte spelar någon roll alls. Någon annan sa att jag var annorlunda nu, så mycket mera sprudlande och full av liv. Där ser man. Nästa medeltidsvecka kommer jag i kampfrau-klänning med en yvig vit strutsfjäder i min hatt.
Jag umgicks med akademiker och insåg att om jag nånsin väljer att lämna snigelklubben för parmaffian så blir det med en intelligent man som helst inte är kortare än 1.80 från skalp till sula. Man kanske tycker att jag har höga krav, jag föredrar att se det som preferenser. Nu är hur som helst medeltidsveckan slut och allt är tillbaks i sitt kaotiska allvar igen. Jag är så trött att jag verkar stå och sova, ungefär som en flamingo fast inte fullt så smalbent.
Live well and prosper /The Trixter
Medeltidsvecka heter det
Medeltidsvecka igen, eller mtv om man är styring men det är man inte så det heter medeltidsvecka. jag är ganska purjo, som styringarna säger, med vikingakläder och tidsenliga jympaskor på fossingarna. känner mig som en torgdam med huckle och korg som jag hurtfrisk svingar i min ena lediga arm , som följdaktligen inte är ledig längre. galet mycket galet folk, pojkar med knallblått läppstift, neondjur i ganska medeltida kläder som såklart är goffigt svarta, gubbar med skjortan uppknäppt och sedan knuten över sin omfångrika och ganska håriga kagge ungefär som unga fröknar i total brist på stil gjorde anno 1992, eftersom det var modernt och vågat på den tiden. Såg galen munkfotboll idag, och sedan gyckeltruppen Trix som gycklade och var helt sjukt bra. dyrkar marken dom går på, Dyrkar säger jag. Kan jag inte få bli groupie? Och den norrländska Trixaren som klättrade... ojoj det går inte ens att förklara, man bara MÅSTE se det. Håll koll på hattorget, dom är där och visar upp sig ibland.
På tal om det, inofficiell men traditionsenlig eldshow i Nordergravar 22.00 på Onsdag! Gratis och INTE MISSA!
Och det här inlägget var spånsrat av Medeltidsveckan, din boll i luften
och
Gycklarnas fackförbund, för folk med fickpängsyrken och relaterade svart-brancher, horor och bollar ej välkommna.
Just det ja, har frotterat mig med kändisar också (säger man så, det låter lite porrigt). Suttit vid samma bord som Dick
Dick?
Ja Harrysson alltså. Dick och jag är såta vänner nu, han har sett mig och jag har hört honom prata skit om skånska bönder. Följdaktligen är jag famous by association, ni kan får röra vid mig men det kostar en guldpenning.
Folk är för övrigt blinda, om Carl Hällströmer läser det här så ska han veta att han traskade förbi mig typ en meter ifrån och jag ropade men han märkte ingeting. Följdaktligen är han blind eller så finns jag inte. Han kan iof ha varit en hallusination, det skulle förklara dom råsa elefanterna, eller är det hattelefanter det heter? Såg Tessan oxå men hon gick och pratade med en tidsenlig grej i medeltida plast. På tal om tidsenliga grejer, vad är det dom där sakerna heter som man tar bort från burkar när man ska öppna dom och kan användas till att göra ringbrynjehuvor av?
Nästa år slår vi ett slag för pesten! Bring out the dead! alla är välkommna, men det är en fördel om man redan är död.
Trix Vobiscum!
På tal om det, inofficiell men traditionsenlig eldshow i Nordergravar 22.00 på Onsdag! Gratis och INTE MISSA!
Och det här inlägget var spånsrat av Medeltidsveckan, din boll i luften
och
Gycklarnas fackförbund, för folk med fickpängsyrken och relaterade svart-brancher, horor och bollar ej välkommna.
Just det ja, har frotterat mig med kändisar också (säger man så, det låter lite porrigt). Suttit vid samma bord som Dick
Dick?
Ja Harrysson alltså. Dick och jag är såta vänner nu, han har sett mig och jag har hört honom prata skit om skånska bönder. Följdaktligen är jag famous by association, ni kan får röra vid mig men det kostar en guldpenning.
Folk är för övrigt blinda, om Carl Hällströmer läser det här så ska han veta att han traskade förbi mig typ en meter ifrån och jag ropade men han märkte ingeting. Följdaktligen är han blind eller så finns jag inte. Han kan iof ha varit en hallusination, det skulle förklara dom råsa elefanterna, eller är det hattelefanter det heter? Såg Tessan oxå men hon gick och pratade med en tidsenlig grej i medeltida plast. På tal om tidsenliga grejer, vad är det dom där sakerna heter som man tar bort från burkar när man ska öppna dom och kan användas till att göra ringbrynjehuvor av?
Nästa år slår vi ett slag för pesten! Bring out the dead! alla är välkommna, men det är en fördel om man redan är död.
Trix Vobiscum!