trixter

gud jag fick ett sådant sug efter att gå ut och dansa. Tokhångla upp random killar i dussintal och åla mig runt på dansgolvet som en av dessa odrägliga "jag bytte min hjärna mot en flaska blakningsmedel"-brudar som flockas i Visby på sommaren. Jag mindes hur otroligt mycket livsglädje jag brukade ha, nåväl inte alltid men emellanåt, och hur sjukt mycket jag brukade älska att dansa. Jag gör aldrig det längre. Jag har krupit ihop i ett hörn med rynkad panna och kontemplerar livet. Är detta att växa upp? Jag brukade dansa när jag inte kunde prata nu pratar jag när jag inte kan dansa.

Jag är så trött på att bara försöka hålla mig flytrande. Var är livskvalitén?! Var är glädjen, hoppet. Jag undrar lite var leendet har tagit vägen. Jag brukade alltid le, även då jag var satt i gungning och vaggande fram och tillbaka över en avgrund.

Kankse föll jag ner tillslut.

Igår var hur som helst en relativt sett bra dag. Den var bra eftersom jag sprang fem kilometer i snabbt tempo, skrev en arbetsansökan och började implementera min teoretiska kassaapparat i java-kursen. Jag sköter mitt liv som en serie arbetsuppgifter och ju fler jag betar av desto bättre var dagen. Allt man tar sig för dämpar fallet, tidsfödriv och verklighetsflykt gör bara att man faller snabbare.

Jag var och såg Transformers filmen tillsammans med Callehatt och ... hm... B nånting. Bengan? Hur som helst så funderade jag lite grann över hur man använder människor som rekvisita i sådana filmer. När hjältarna får för sig att de ska gömma sig från jättefarliga skorpinjonroboten i en liten arabisk ökenby. Kanonerna exploderar, byggnader slås i bitar, hem splittras och i utkanten springer en kvinna i burka med ett litet barn i famnen. Låt oss tänka lite på denan kvinna. Hon lever i det här krigsdrabbade landet, var kankse påväg över till grannen för att skvallra lite om deras respektive makar. Hon hade tagit med sig en skål med soltorkade dadlar och de skulle dricka en kopp te. Men så BANG. Plötsligt blir stället översvämmat av amerikanska soldater, väninnans hus sprängs i bitar av en skorpinjonrobot och hon får hjärnsubstans över hela burkan. Deras liv blir helt ruinerat, och vad händer när striden är slut? En av soldaterna har blivit skadad och de andra kryssar sig igenom avslitna lemmar och sandiga organ fram till sin kamrat, slänger sig ner i panik och skriker "OMG someone get an ambulans!!!!" lr nåt i den stilen. Hmpf.

Joseph heller skrev en gång om Snowdens hemlighet. Snowden hade blivit skadad i strid men man såg knappt något blod. Så öppnade de hans overål och då vällde alla organen ut. Snowdens hemlighet var att när anden är borta är människan bara materia.

Obehagligt inte sant?

Kramar från en ensam Trixter

"-Garland, what do you fear most in this world?
-The possibility that love is not enough"
/Twin Peaks

Jahap så har nya året kommit med ett antal incidenter som får mitt liv att påminna en smula och en extremt subtil och ganska dålig stumfilmskomedi.

man kan ju börja med julen som mest bestod i ätande och wowande och var allmänt oproduktiv. Gick runt och suktade efter min nya dator som hade ankommit till min post-vadddetnuheterdärmanhämtarutpaketen-station några timmar efter att jag lämnade ön för Göteborg. Fick följdaktligen vänta på datorn i åtskilliga veckor och hämtade ut den dagen innan nyårsafton. hade haft min högt efterlängtade maskin i ungefär en dag när jag insåg att jag ville ha bättre prestanda och kunde få bättre prestanda för bara tusen kronor till. Så vår fröken gick och längtade efter att affärerna skulla öppna hela nårshelgen i princip, och roade mig med att avintallera diverse mödosamt installerade program så att laptopen inte skulle vara alltför besudlad när den lämnades tillbaka till elgiganten. var dock mycket nöjd med musen som pappa köpte till mig, väldigt hi-tech gamersmus med massa knappar för pixelkänslighet och grejer. 

Anyway. Nyårsafton om med en läskig stor fest hos en polare. Söp ner mig ordentligt för att våga traska dit helt allena och fortsatte sedan att supa er mig resten av kvällen så att jag var tämligen instabil och började det nya året med att knappt kunna stå upp. Kallade en stackars kille för Hitler hela kvällen bara för att han hette Agust, och jag av någon anleding fått för mig att Hitler hetter Agust. Ahhhhh! Lyckades sedan låsa min mobil så att det (i samma stund som insikten aha! det är ju så koden är! dök upp i min överförfriskade skalle) skrek ut PUK-kod över hela displayen. jag har naturligtvis inte PUK-koden, varför jag nu står här utan vare sig mobil eller dator och känner mig extremt isolerad. Måste fixa mobilen tills på lördag då jag fyller år, så att inte min familj undrar varför deras nybliva 25-åring gått upp i rökl på självaste bemärkelsedagen...  

Jag har gjort mitt bästa för att göra det bästa av dagarna, försökt vara en duktig tös och pluggat på och storstädat lägentehen. Gjorde ett försök att få bort alla kalkavlagringar från toaletten med tämligen måttlig framgång, men det var åtminstone bra motion.

Så här har ni mig, snart 25, ingen telefon, ingen dator, kravlat runt på golvet och samlat damm i t vå dagar i sträck och faktiskt en liten smula nedstämd. Dock mest för att jag känner mig ganska tjock, ungefär som en julgris, extremt lat idiot som pluggat för lite, trött på mitt jobb som inte har betslat ut någon lön i december (fuck måste ringa dom...igen) och... äh.

Det är en regnig dag, den regnigaste den här sommaren. Det är den sortens regn som får hela marken att röra sig, ett väldigt, oroligt (men tämligen långgrunt) hav. Det bildas fontäner i stuprören, det gula gräset luktar som fuktigt hö. Det är den sortens regn som kan få dåliga billarm att gå av. Människor står i klungor under utskjutande tak, under träd, tätt sida vid sida med främlingar. Turisterna har bittra miner, gotlänningarna tackar och ler. De tunna sommarkläderna klistrar sig mot kroppen. Jag går och ler och nynnar singing in the rain, i tankarna dansar jag med lyktstolparna och svingar paraplyet runt mig så att det fångar vinden, jag steppar fram genom den stora pöl som marken har förvandlats till. De som kom på ideen med Noaks Ark såg ett sånt här regn, de bodde på en ö och de såg ett regn som verkade dränka allt, och de tänkte, ön försvinner i havet, jag måste rädda min katter. Sedan tyckte de att det skulle bli en bra historia, men glömde att fixa ensamrättighetena så i slutändan fick Gud all cred.

Jag funderar över människor man möter, människor jag mött i bilbloteket när jag suttit där i timme efter timme. Jag har funderat lite, så här kommer en del sanning och en del vild fabulering. Ni ska få lära tre av biblotekstyperna, det är få förunnat så håll till godo. 

Vi kan kalla honom Leo, hans föräldrar var den sortens människor som vet att deras barn är mer speciella än andra och därför ger dom namn som Desirée och Leopold. Leo var intelligent över genomsnittet men hade en överlägsen attityd mot alla som han mötte. Han var på det hela taget aldrig speciellt bra på det där med att leva, utan all hans begåvning slösades bort och blev med åren inte mycket mer än en assesoar som han paraderade runt med men inte blev mycket lyckligare av. När han var tjugo började han läsa böcker. Han började läsa eftersom han slutade sova, och plötsligt fanns det många mörka timmar som behövde fyllas med innehåll. Leo levde för litteraturen, han växte upp till en prydlig man som slukade alla böcker han kunde hitta med ohämmad hunger. Mellan sidvändningarna drack han alkohol tills hela hans liv var ett sömnlöst rus där orden var det enda som verkligen spelade roll. Han sjönk ner i ensamhet, men sorgerna till trots var han alltid förmer än De Andra. Han visste vilken litteratur som var klok och intelektuell och även om han läste allt så skulle han aldrig erkänna att han verkligen gillade något som DN:s kultursidor skulle kunna tänkas såga. Det var en exlusiv intelektuell elit han tillhörde. Så kom dagen då han var en medelålders man, som alltid prydigt klädd och såg ner på folk trots sin ringa höjd. Han tog sig ner till det lokala bibloteket för att få tips på vart han skulle gå nu. Egentligen läste han bara litteratur på engelska eller tyska, han hade inget förtroende för de svenska översättarnas kompetens. Problemet var att han hade kört fast, han hade läst allt och visste inte längre vad han skulle ägna nätterna åt. Hans hår var gråsprängt och huden slät, en liten man med runda glasögon och hög panna så att ögonen verkade sitta mitt i ansiktet och klöv det längs med kraniets motsvarighet till ekvatorn. I bibloteket satt två flicksnärtor, en som såg dum ut med flätor och en som bara läste Aghata Christie. Han pratade litteratur med dem, trots att deras kunskap i ämnet verkade tveksam. Det var som om han hade besegrat hela litteraturhistorien med 20 eller 30 år av sömnlöst slukande av bok efter bok, ville han säga. Han var så väldigt förmer än alla andra, kanska talade han med dem för att han var ensam under sin blankpolerade elitistiska yta. Eller så ville han bara påminna sig om vad åren hade gett honom, privilegiet att få biljera med kultursnobberi.

Det var hennes första kärlek. Inte Leo förstås, han skulle ha skrämt henne. Hon hette Sandra och satte egentligen aldrig sin fot på ett biblotek. Hon var i den åldern då kroppen börjar göra uppror och tänjas ut och värka på helt nya ställen, magen hade fortfarande barnhull och brösten var små men påtagliga. Människor hade till en början svårt att gissa hennes ålder under det noggrant sminkade ansiktet, och det visade sig ofta att hon var yngre än hon först verkat. Bibloteket gjorde henne osäker, hon kände att hon var på okänt territorium, en plats där hon inte hörde hemma och inte förstod sig på systemet. Leende och fnittrande frågade hon två flickor, de verkade tillhöra personalen, om de kunde hitta Boken åt henne. Den hade rosa pärmar och röda hjärtan, det var Anna som hade tipsat om den, och hette "Hur kär kan man bli". Det var det som var frågan. Hur kär kan man bli egentligen. Hon dansade runt på små moln där hon gick, marken hade för några veckor sedan slutat vara stabil och världen gungade runt henne. När hon fick boken i sin hand satte hon sig i en stol och gav sig trevande in på ett helt nytt territorium. Hon skulle kanske aldrig bli en sån som läste mycket, tänkte hon, men beslöt sig ändå för att ge det en chans. När världens logik verkar ha vridits ett halvt varv av en pojkes blotta existens är det trots allt goda förutsättningar att pröva något nytt.

Slutligen var det Patrick. Han var en berest britt som tagit sig runt i Europa med sin ryggsäck. Han var medveten om att hans val och agerande inte alltid hade var rumsrent, så därför höll han en låg profil vart han än åkte. Det ideala var att förbli anonym, men storebror såg så mycket... han visste att staten höll koll på honom. I Italien hade man drivit igenom en lag om att alla internetkafeer måste lämna personliga upplysningar till myndigheterna. Det gjorde det så svårt att behålla full kontroll. Tiden med resandet hade börjat göra honom allt mer paranoid, det var den där känslan av att vara jagad, på flykt. Om det var hönan eller ägget visste han inte längre. Hade han börjat resa för att fly iväg eller hade flykten kommit som en konsekvens? Det fanns för mycket hotfulla situationer, och vad visste man egentligen om människorna runt en? Svaret var att man inte visste någonting, alla var potentiella spioner och den digitala tidsåldern hade elektroniska koder på allt. Någonstans fans stora databaser, nej nätverk av enorma databaser med information om honom! ja inte bara honom förstås, men han visste att allting lagrade. Frågan var ju vad de ville honom egentligen... Misstänksamhet var ett klokt drag hos varje förnuftig man, tänkte Patrick när han flydde ut ur Italien med deras maffiosos och storebror-mydigheter. 
Han hade väntat sig att den här svenska ön, Gotland, skulle vara en relativt sett trygg plats. Det låg lite avsides, även om han fann känslan av vatten på alla sidor obehaglig. Vägarna därifrån var alltför begränsade, därför hade situationen en annorlunda hotbild. Men så länge han mest använde kontanter så skulle han nog klara sig. Dock var det förstås berättigat att vara misstänksam mot biblotekarien när hon ville se identifikation! Han mindes Italien, var det lika illa här? Man måste väl få låna en dator utan att råka i hetluften... Nåväl, flickan hade ett vinnande leende och gav en god förklaring. Tydligen hade myndigheterna ingenting med saken att göra. Det var när hon ville veta hur länge han skulle stanna som varningsklockorna verkligen gick av. Varför ville hon veta det!? Förklaringen verklade i och för sig plausibel, han mumlade fram "några månader" för att vara på den säkra sidan. Inte för exakt, inga datum.
Kanske skulle det vara klokast att lämna den här märkliga platsen så fort han hade avklarat sina "affärer". 1984 hade kommit och gått men Storebror såg en, tänkte han bittert, storebror såg till att se en var man än är...

Kärlek/ Trixie

Det kom förbi en man på cykel och sa att dealen är closad och allt är på rull. Det är väl egentligen ingenting som är på rull här. Jag släpar runt min mopp hela dagarna och tvingas lyssna på Rix FM - Bäst Musik Just Nu! - kommersiell skräpkanal som verkar ha ungefär tjugo låtar att välja mellan. Tröstar mig med att Gert Fylking är på smesta. Idag lyckades de trots allt chocka mig med ungefär två låtar som var äldre än ca fem månader. Jag blev för första gången helt pinsamt glad över att höra Gyelle Tiders "Jag går och fiskar". Texten är för övrigt nästan i klass med Ledin (dvs, lägre än glocalnet, ungefär som glocalnet efter en fyllekväll som slutar i en buske med upplåsbara barbara och penisfraktur). "Jag fiskar fiskar..", vad tusan är det för patetisk mening?

För övrigt nådde musikjournalistiken en nytt lågvattenmärke senare i programmet. De frågor som ställdes var "Do you like Sweden?" ("yes it' very nice '*nitter* "), "What do you think of swedish food?" (We like it *fnitter". we like... uuummmmm.... meatballs") What do you think of swedish musik ("It's very nice *fnitter" we like the.... melody") "What is your musical favourites" ("We like the Corrs...") "Oh i see, do you have any swedish favourites? Abba, have you heard of Abba?" ("Yes, we like them *fnitter" They are very... famous.."). Sedan avslutade han intervjun med att fråga hur länge de hade varit här (fem veckor), varefter han var helt hispig i nån halvtimma över att det hade varit kameror i studion. Ja tjena det skulle jag också bli hispig över om jag var han. Nu finns det ju bildbevis på att det var han som sänkte rockjournalistiken med en svensk atombombsmissil..

Mer om mitt spännande liv... Jag satt på bibblan nån timma eller två med Lindy och Björn som jobbar där, och blev bjuden på kola-vailjkaffe. Det hör till mina standradsysselsättningat till att hänga med dom på deras arbetsplats den här sommaren. Mina andra två standardsysselsättningar solitära cykelturer och ta en svängom med moppen på ÖB (det är inte så häftigt som det låter). Sedan lär det bli grottäventyr Lummelunda när pengarna kommer. Man måste vara minst fyra personer så jag kommer nog påtvingas sällskap av några mystiska främlingar... 

Är sjukt avundsjuk på de som gräver i Västergarn. Jag håller långsamt på att transformeras från oskuldsfull studentska till vresig kattant som fräser åt alla, man kan märka redan nu hur ondskan vinner fäste. Oh well, galen häxa är väl också en sorts framtidsutsikt. Det finns dock inte ord på hur otroligt utanför jag känner mig just nu. Jag fick en släng av svarta-hål-syndromet, en av mina demoner har byggt sig ett litet näste bakom högra örat och knaprar på skallbenet.

Slutligen säger gurun: "Om du dragit ur proppen och vattnet stannar kvar, så var det förmodligen fel propp"
Sug på den ni! (okej, det ska erkännas, det är ingen vidare klok guru, men jag lever ju trots allt i ekonomisk misär)
/Trixie