Biblotekstyper
Det är en regnig dag, den regnigaste den här sommaren. Det är den sortens regn som får hela marken att röra sig, ett väldigt, oroligt (men tämligen långgrunt) hav. Det bildas fontäner i stuprören, det gula gräset luktar som fuktigt hö. Det är den sortens regn som kan få dåliga billarm att gå av. Människor står i klungor under utskjutande tak, under träd, tätt sida vid sida med främlingar. Turisterna har bittra miner, gotlänningarna tackar och ler. De tunna sommarkläderna klistrar sig mot kroppen. Jag går och ler och nynnar singing in the rain, i tankarna dansar jag med lyktstolparna och svingar paraplyet runt mig så att det fångar vinden, jag steppar fram genom den stora pöl som marken har förvandlats till. De som kom på ideen med Noaks Ark såg ett sånt här regn, de bodde på en ö och de såg ett regn som verkade dränka allt, och de tänkte, ön försvinner i havet, jag måste rädda min katter. Sedan tyckte de att det skulle bli en bra historia, men glömde att fixa ensamrättighetena så i slutändan fick Gud all cred.
Jag funderar över människor man möter, människor jag mött i bilbloteket när jag suttit där i timme efter timme. Jag har funderat lite, så här kommer en del sanning och en del vild fabulering. Ni ska få lära tre av biblotekstyperna, det är få förunnat så håll till godo.
Vi kan kalla honom Leo, hans föräldrar var den sortens människor som vet att deras barn är mer speciella än andra och därför ger dom namn som Desirée och Leopold. Leo var intelligent över genomsnittet men hade en överlägsen attityd mot alla som han mötte. Han var på det hela taget aldrig speciellt bra på det där med att leva, utan all hans begåvning slösades bort och blev med åren inte mycket mer än en assesoar som han paraderade runt med men inte blev mycket lyckligare av. När han var tjugo började han läsa böcker. Han började läsa eftersom han slutade sova, och plötsligt fanns det många mörka timmar som behövde fyllas med innehåll. Leo levde för litteraturen, han växte upp till en prydlig man som slukade alla böcker han kunde hitta med ohämmad hunger. Mellan sidvändningarna drack han alkohol tills hela hans liv var ett sömnlöst rus där orden var det enda som verkligen spelade roll. Han sjönk ner i ensamhet, men sorgerna till trots var han alltid förmer än De Andra. Han visste vilken litteratur som var klok och intelektuell och även om han läste allt så skulle han aldrig erkänna att han verkligen gillade något som DN:s kultursidor skulle kunna tänkas såga. Det var en exlusiv intelektuell elit han tillhörde. Så kom dagen då han var en medelålders man, som alltid prydigt klädd och såg ner på folk trots sin ringa höjd. Han tog sig ner till det lokala bibloteket för att få tips på vart han skulle gå nu. Egentligen läste han bara litteratur på engelska eller tyska, han hade inget förtroende för de svenska översättarnas kompetens. Problemet var att han hade kört fast, han hade läst allt och visste inte längre vad han skulle ägna nätterna åt. Hans hår var gråsprängt och huden slät, en liten man med runda glasögon och hög panna så att ögonen verkade sitta mitt i ansiktet och klöv det längs med kraniets motsvarighet till ekvatorn. I bibloteket satt två flicksnärtor, en som såg dum ut med flätor och en som bara läste Aghata Christie. Han pratade litteratur med dem, trots att deras kunskap i ämnet verkade tveksam. Det var som om han hade besegrat hela litteraturhistorien med 20 eller 30 år av sömnlöst slukande av bok efter bok, ville han säga. Han var så väldigt förmer än alla andra, kanska talade han med dem för att han var ensam under sin blankpolerade elitistiska yta. Eller så ville han bara påminna sig om vad åren hade gett honom, privilegiet att få biljera med kultursnobberi.
Det var hennes första kärlek. Inte Leo förstås, han skulle ha skrämt henne. Hon hette Sandra och satte egentligen aldrig sin fot på ett biblotek. Hon var i den åldern då kroppen börjar göra uppror och tänjas ut och värka på helt nya ställen, magen hade fortfarande barnhull och brösten var små men påtagliga. Människor hade till en början svårt att gissa hennes ålder under det noggrant sminkade ansiktet, och det visade sig ofta att hon var yngre än hon först verkat. Bibloteket gjorde henne osäker, hon kände att hon var på okänt territorium, en plats där hon inte hörde hemma och inte förstod sig på systemet. Leende och fnittrande frågade hon två flickor, de verkade tillhöra personalen, om de kunde hitta Boken åt henne. Den hade rosa pärmar och röda hjärtan, det var Anna som hade tipsat om den, och hette "Hur kär kan man bli". Det var det som var frågan. Hur kär kan man bli egentligen. Hon dansade runt på små moln där hon gick, marken hade för några veckor sedan slutat vara stabil och världen gungade runt henne. När hon fick boken i sin hand satte hon sig i en stol och gav sig trevande in på ett helt nytt territorium. Hon skulle kanske aldrig bli en sån som läste mycket, tänkte hon, men beslöt sig ändå för att ge det en chans. När världens logik verkar ha vridits ett halvt varv av en pojkes blotta existens är det trots allt goda förutsättningar att pröva något nytt.
Slutligen var det Patrick. Han var en berest britt som tagit sig runt i Europa med sin ryggsäck. Han var medveten om att hans val och agerande inte alltid hade var rumsrent, så därför höll han en låg profil vart han än åkte. Det ideala var att förbli anonym, men storebror såg så mycket... han visste att staten höll koll på honom. I Italien hade man drivit igenom en lag om att alla internetkafeer måste lämna personliga upplysningar till myndigheterna. Det gjorde det så svårt att behålla full kontroll. Tiden med resandet hade börjat göra honom allt mer paranoid, det var den där känslan av att vara jagad, på flykt. Om det var hönan eller ägget visste han inte längre. Hade han börjat resa för att fly iväg eller hade flykten kommit som en konsekvens? Det fanns för mycket hotfulla situationer, och vad visste man egentligen om människorna runt en? Svaret var att man inte visste någonting, alla var potentiella spioner och den digitala tidsåldern hade elektroniska koder på allt. Någonstans fans stora databaser, nej nätverk av enorma databaser med information om honom! ja inte bara honom förstås, men han visste att allting lagrade. Frågan var ju vad de ville honom egentligen... Misstänksamhet var ett klokt drag hos varje förnuftig man, tänkte Patrick när han flydde ut ur Italien med deras maffiosos och storebror-mydigheter.
Han hade väntat sig att den här svenska ön, Gotland, skulle vara en relativt sett trygg plats. Det låg lite avsides, även om han fann känslan av vatten på alla sidor obehaglig. Vägarna därifrån var alltför begränsade, därför hade situationen en annorlunda hotbild. Men så länge han mest använde kontanter så skulle han nog klara sig. Dock var det förstås berättigat att vara misstänksam mot biblotekarien när hon ville se identifikation! Han mindes Italien, var det lika illa här? Man måste väl få låna en dator utan att råka i hetluften... Nåväl, flickan hade ett vinnande leende och gav en god förklaring. Tydligen hade myndigheterna ingenting med saken att göra. Det var när hon ville veta hur länge han skulle stanna som varningsklockorna verkligen gick av. Varför ville hon veta det!? Förklaringen verklade i och för sig plausibel, han mumlade fram "några månader" för att vara på den säkra sidan. Inte för exakt, inga datum.
Kanske skulle det vara klokast att lämna den här märkliga platsen så fort han hade avklarat sina "affärer". 1984 hade kommit och gått men Storebror såg en, tänkte han bittert, storebror såg till att se en var man än är...
Kärlek/ Trixie
Jag funderar över människor man möter, människor jag mött i bilbloteket när jag suttit där i timme efter timme. Jag har funderat lite, så här kommer en del sanning och en del vild fabulering. Ni ska få lära tre av biblotekstyperna, det är få förunnat så håll till godo.
Vi kan kalla honom Leo, hans föräldrar var den sortens människor som vet att deras barn är mer speciella än andra och därför ger dom namn som Desirée och Leopold. Leo var intelligent över genomsnittet men hade en överlägsen attityd mot alla som han mötte. Han var på det hela taget aldrig speciellt bra på det där med att leva, utan all hans begåvning slösades bort och blev med åren inte mycket mer än en assesoar som han paraderade runt med men inte blev mycket lyckligare av. När han var tjugo började han läsa böcker. Han började läsa eftersom han slutade sova, och plötsligt fanns det många mörka timmar som behövde fyllas med innehåll. Leo levde för litteraturen, han växte upp till en prydlig man som slukade alla böcker han kunde hitta med ohämmad hunger. Mellan sidvändningarna drack han alkohol tills hela hans liv var ett sömnlöst rus där orden var det enda som verkligen spelade roll. Han sjönk ner i ensamhet, men sorgerna till trots var han alltid förmer än De Andra. Han visste vilken litteratur som var klok och intelektuell och även om han läste allt så skulle han aldrig erkänna att han verkligen gillade något som DN:s kultursidor skulle kunna tänkas såga. Det var en exlusiv intelektuell elit han tillhörde. Så kom dagen då han var en medelålders man, som alltid prydigt klädd och såg ner på folk trots sin ringa höjd. Han tog sig ner till det lokala bibloteket för att få tips på vart han skulle gå nu. Egentligen läste han bara litteratur på engelska eller tyska, han hade inget förtroende för de svenska översättarnas kompetens. Problemet var att han hade kört fast, han hade läst allt och visste inte längre vad han skulle ägna nätterna åt. Hans hår var gråsprängt och huden slät, en liten man med runda glasögon och hög panna så att ögonen verkade sitta mitt i ansiktet och klöv det längs med kraniets motsvarighet till ekvatorn. I bibloteket satt två flicksnärtor, en som såg dum ut med flätor och en som bara läste Aghata Christie. Han pratade litteratur med dem, trots att deras kunskap i ämnet verkade tveksam. Det var som om han hade besegrat hela litteraturhistorien med 20 eller 30 år av sömnlöst slukande av bok efter bok, ville han säga. Han var så väldigt förmer än alla andra, kanska talade han med dem för att han var ensam under sin blankpolerade elitistiska yta. Eller så ville han bara påminna sig om vad åren hade gett honom, privilegiet att få biljera med kultursnobberi.
Det var hennes första kärlek. Inte Leo förstås, han skulle ha skrämt henne. Hon hette Sandra och satte egentligen aldrig sin fot på ett biblotek. Hon var i den åldern då kroppen börjar göra uppror och tänjas ut och värka på helt nya ställen, magen hade fortfarande barnhull och brösten var små men påtagliga. Människor hade till en början svårt att gissa hennes ålder under det noggrant sminkade ansiktet, och det visade sig ofta att hon var yngre än hon först verkat. Bibloteket gjorde henne osäker, hon kände att hon var på okänt territorium, en plats där hon inte hörde hemma och inte förstod sig på systemet. Leende och fnittrande frågade hon två flickor, de verkade tillhöra personalen, om de kunde hitta Boken åt henne. Den hade rosa pärmar och röda hjärtan, det var Anna som hade tipsat om den, och hette "Hur kär kan man bli". Det var det som var frågan. Hur kär kan man bli egentligen. Hon dansade runt på små moln där hon gick, marken hade för några veckor sedan slutat vara stabil och världen gungade runt henne. När hon fick boken i sin hand satte hon sig i en stol och gav sig trevande in på ett helt nytt territorium. Hon skulle kanske aldrig bli en sån som läste mycket, tänkte hon, men beslöt sig ändå för att ge det en chans. När världens logik verkar ha vridits ett halvt varv av en pojkes blotta existens är det trots allt goda förutsättningar att pröva något nytt.
Slutligen var det Patrick. Han var en berest britt som tagit sig runt i Europa med sin ryggsäck. Han var medveten om att hans val och agerande inte alltid hade var rumsrent, så därför höll han en låg profil vart han än åkte. Det ideala var att förbli anonym, men storebror såg så mycket... han visste att staten höll koll på honom. I Italien hade man drivit igenom en lag om att alla internetkafeer måste lämna personliga upplysningar till myndigheterna. Det gjorde det så svårt att behålla full kontroll. Tiden med resandet hade börjat göra honom allt mer paranoid, det var den där känslan av att vara jagad, på flykt. Om det var hönan eller ägget visste han inte längre. Hade han börjat resa för att fly iväg eller hade flykten kommit som en konsekvens? Det fanns för mycket hotfulla situationer, och vad visste man egentligen om människorna runt en? Svaret var att man inte visste någonting, alla var potentiella spioner och den digitala tidsåldern hade elektroniska koder på allt. Någonstans fans stora databaser, nej nätverk av enorma databaser med information om honom! ja inte bara honom förstås, men han visste att allting lagrade. Frågan var ju vad de ville honom egentligen... Misstänksamhet var ett klokt drag hos varje förnuftig man, tänkte Patrick när han flydde ut ur Italien med deras maffiosos och storebror-mydigheter.
Han hade väntat sig att den här svenska ön, Gotland, skulle vara en relativt sett trygg plats. Det låg lite avsides, även om han fann känslan av vatten på alla sidor obehaglig. Vägarna därifrån var alltför begränsade, därför hade situationen en annorlunda hotbild. Men så länge han mest använde kontanter så skulle han nog klara sig. Dock var det förstås berättigat att vara misstänksam mot biblotekarien när hon ville se identifikation! Han mindes Italien, var det lika illa här? Man måste väl få låna en dator utan att råka i hetluften... Nåväl, flickan hade ett vinnande leende och gav en god förklaring. Tydligen hade myndigheterna ingenting med saken att göra. Det var när hon ville veta hur länge han skulle stanna som varningsklockorna verkligen gick av. Varför ville hon veta det!? Förklaringen verklade i och för sig plausibel, han mumlade fram "några månader" för att vara på den säkra sidan. Inte för exakt, inga datum.
Kanske skulle det vara klokast att lämna den här märkliga platsen så fort han hade avklarat sina "affärer". 1984 hade kommit och gått men Storebror såg en, tänkte han bittert, storebror såg till att se en var man än är...
Kärlek/ Trixie
Kommentarer
Trackback