tanz mit mir
gud jag fick ett sådant sug efter att gå ut och dansa. Tokhångla upp random killar i dussintal och åla mig runt på dansgolvet som en av dessa odrägliga "jag bytte min hjärna mot en flaska blakningsmedel"-brudar som flockas i Visby på sommaren. Jag mindes hur otroligt mycket livsglädje jag brukade ha, nåväl inte alltid men emellanåt, och hur sjukt mycket jag brukade älska att dansa. Jag gör aldrig det längre. Jag har krupit ihop i ett hörn med rynkad panna och kontemplerar livet. Är detta att växa upp? Jag brukade dansa när jag inte kunde prata nu pratar jag när jag inte kan dansa.
Jag är så trött på att bara försöka hålla mig flytrande. Var är livskvalitén?! Var är glädjen, hoppet. Jag undrar lite var leendet har tagit vägen. Jag brukade alltid le, även då jag var satt i gungning och vaggande fram och tillbaka över en avgrund.
Kankse föll jag ner tillslut.
Igår var hur som helst en relativt sett bra dag. Den var bra eftersom jag sprang fem kilometer i snabbt tempo, skrev en arbetsansökan och började implementera min teoretiska kassaapparat i java-kursen. Jag sköter mitt liv som en serie arbetsuppgifter och ju fler jag betar av desto bättre var dagen. Allt man tar sig för dämpar fallet, tidsfödriv och verklighetsflykt gör bara att man faller snabbare.
Jag var och såg Transformers filmen tillsammans med Callehatt och ... hm... B nånting. Bengan? Hur som helst så funderade jag lite grann över hur man använder människor som rekvisita i sådana filmer. När hjältarna får för sig att de ska gömma sig från jättefarliga skorpinjonroboten i en liten arabisk ökenby. Kanonerna exploderar, byggnader slås i bitar, hem splittras och i utkanten springer en kvinna i burka med ett litet barn i famnen. Låt oss tänka lite på denan kvinna. Hon lever i det här krigsdrabbade landet, var kankse påväg över till grannen för att skvallra lite om deras respektive makar. Hon hade tagit med sig en skål med soltorkade dadlar och de skulle dricka en kopp te. Men så BANG. Plötsligt blir stället översvämmat av amerikanska soldater, väninnans hus sprängs i bitar av en skorpinjonrobot och hon får hjärnsubstans över hela burkan. Deras liv blir helt ruinerat, och vad händer när striden är slut? En av soldaterna har blivit skadad och de andra kryssar sig igenom avslitna lemmar och sandiga organ fram till sin kamrat, slänger sig ner i panik och skriker "OMG someone get an ambulans!!!!" lr nåt i den stilen. Hmpf.
Joseph heller skrev en gång om Snowdens hemlighet. Snowden hade blivit skadad i strid men man såg knappt något blod. Så öppnade de hans overål och då vällde alla organen ut. Snowdens hemlighet var att när anden är borta är människan bara materia.
Obehagligt inte sant?
Kramar från en ensam Trixter
"-Garland, what do you fear most in this world?
-The possibility that love is not enough"
/Twin Peaks
Jag är så trött på att bara försöka hålla mig flytrande. Var är livskvalitén?! Var är glädjen, hoppet. Jag undrar lite var leendet har tagit vägen. Jag brukade alltid le, även då jag var satt i gungning och vaggande fram och tillbaka över en avgrund.
Kankse föll jag ner tillslut.
Igår var hur som helst en relativt sett bra dag. Den var bra eftersom jag sprang fem kilometer i snabbt tempo, skrev en arbetsansökan och började implementera min teoretiska kassaapparat i java-kursen. Jag sköter mitt liv som en serie arbetsuppgifter och ju fler jag betar av desto bättre var dagen. Allt man tar sig för dämpar fallet, tidsfödriv och verklighetsflykt gör bara att man faller snabbare.
Jag var och såg Transformers filmen tillsammans med Callehatt och ... hm... B nånting. Bengan? Hur som helst så funderade jag lite grann över hur man använder människor som rekvisita i sådana filmer. När hjältarna får för sig att de ska gömma sig från jättefarliga skorpinjonroboten i en liten arabisk ökenby. Kanonerna exploderar, byggnader slås i bitar, hem splittras och i utkanten springer en kvinna i burka med ett litet barn i famnen. Låt oss tänka lite på denan kvinna. Hon lever i det här krigsdrabbade landet, var kankse påväg över till grannen för att skvallra lite om deras respektive makar. Hon hade tagit med sig en skål med soltorkade dadlar och de skulle dricka en kopp te. Men så BANG. Plötsligt blir stället översvämmat av amerikanska soldater, väninnans hus sprängs i bitar av en skorpinjonrobot och hon får hjärnsubstans över hela burkan. Deras liv blir helt ruinerat, och vad händer när striden är slut? En av soldaterna har blivit skadad och de andra kryssar sig igenom avslitna lemmar och sandiga organ fram till sin kamrat, slänger sig ner i panik och skriker "OMG someone get an ambulans!!!!" lr nåt i den stilen. Hmpf.
Joseph heller skrev en gång om Snowdens hemlighet. Snowden hade blivit skadad i strid men man såg knappt något blod. Så öppnade de hans overål och då vällde alla organen ut. Snowdens hemlighet var att när anden är borta är människan bara materia.
Obehagligt inte sant?
Kramar från en ensam Trixter
"-Garland, what do you fear most in this world?
-The possibility that love is not enough"
/Twin Peaks
Kommentarer
Trackback