dagen efter
det är dagen efter och jag sitter och funderar över igår och saker som sades och sånt som hände. Det var inte mycket på det hela taget, fyllesnack och onykter självsäkerhet, mycket folk som satt i ringar på det gulnande gräset (var är regnet undrar jag, ön kommer att smula sönder), billig bira och dumma tårar. Jag hatar det där, jag gråter ju aldrig, inte egentligen. Jag vill inte att folk ska tro att jag är sådär svag och bräcklig, jag som har vilja som stål och tar mig fram på egen hand. Det är bara ensamheten som är min akilleshäl, så provoceras det upp till ytan av alkohol och det faktum att man vill bota ensamheten genom att tala om den, fast det aldrig fungerar. Det är bara fylleintimitet och nästa dag är det två meter och en omöjlig oändlig evighet till närmsta människa. Det är en dum paradox i det hela också, människor tycker om glada människor, men känner man sig ensam så är man inte glad och då blir man ju ännu mer ensam eftersom man inte är glad. Sedan så väljer man ju ut folk som man tycker om eller har bestämt sig för att lita på när man vill beklaga sig (och inte gilla det jävla läget som jävla ledin säger, jävla mediokra nationalhjäte, vem var det som bestämde att ungdomars idealbild av den svenska sommaren ska komma från en jävla prippsblå reklam?! :-p)
Jag tycker egentligen om paradoxer, jag finner dom vackra på ett rent teoretiskt plan efersom den logiska omöjligheten är fashinerande.
Det krävs så lite för att göra mig glad så jag undrar varför jag är så olycklig.
Idag ska jag hyra en dvd och sätta mig i lindys lägenhet (jag är kattvakt över helgen) så att jag får se en film och Mina (katten) får lite sällskap. Sedan kommer det väl bli en lång ensam vecka, men saken är den att jag klarar mig, och på det hela taget så är jag bra på att vara för mig själv. Vid en viss punkt måste man ju erkänna för sig själv att man har valt det här, även om valet var indirekt eller ett undvikande av att gör några val över huvud taget (vilket är det värsta val man kan göra).
För övrigt har det varit rätt trivsamt att umgås med Mia och Ida, vi gick på stan på dagen. På grillfesten pratade jag med folk, intensivt social eftersom jag ju är det egentligen, och pratade om totalt orelaterade och inte speciellt intressanta saker, förde några illa sammahållna diskussioner och försökte förklara varför jag är så sorgsen, fast jag tror inte jag lyckades speciellt bra eftersom jag var full och osammanhängade och rösten sprack. Och med mig verkar det alltid vara mera molologer är dialoger, jag pratar förbi folk till den milda grad att jag blir förvånad när någon faktiskt har lyssnat. Jag försökte vara snäll och fin och hjälpa till när någon var full och saker skulle fixas, och prata med ullis fast hon hatar mig, och hålla koll på folk (för man måste hålla koll på folk, man kan falla i ett rum fullt av folk utan att någon märker det, jag vet för det har hänt mig och det enda man kan göra mot sånt som är skevt i verkligheten är att försöka agera annorlunda själv).
Calle måste för övrigt tycka att jag beter mig som hans personliga fanclub när jag är plakat. oh well, finns väl värre saker antar jag. garvitationen skulle ju kunna upphöra att fungera tex. Det skulle vara lite jobbigt om alla plötsligt lättade från jordens yta och exploderade i rymden. (Fast jorden skulle nog vara glad att slippa oss på det hela taget).
och till sist några ord från spermaharen:
"Idag för hundra år sedan uppfanns frimärket. Fram till dess var man tvungen att skicka ett meddelande som en sägen som berättades i generatoner innan det nådde sitt mål."
Kram Trixie