trixter

Grejen är den att vi skrattar åt lämmlarna. Dumma djur, tycker vi, följer varandra i graven istället för att tänka själva och undvika stupet. Kollektivt vansinne som resulterar i brutala massjälvmord. Nåväl, men är inte människor precis lika dana? Lämmeleffekten, vi ser den överallt. Andras omoraliska beteende används som ett sorts okej. Jo okej jag stal den där bilen, men det var ju massor av människor som stal bilar. Som lämmlar följer vi varandra, kankse inte nedför stup men visst bildar massorna dumma tåg som handlar enligt en sorts kollektiv dominoeffekt. Som den där eldshowen på stranden. Det skulle bli elpilar som sköts ut i vattnet, och någon tänkte, hm, nu skall dom nog börja snart, bäst att gå ner på stranden. Och swop, sa det, så var alla där trots att det inte hade sagts något alls om att eldpilarna skulle börja skjutas. Lämmeleffekt som sagt, en utav dessa mänskliga drivkrafter som faller utanför vårt enskilda förstånd. Sedan började folk grubbla lite över varför de stod på stranden trots att ingenting hände där, och en del segade sig skamset tillbaka upp på grässlätten. Lämmeleffekten bygger på att folk tror att någon annan vet vad de gör, och i en flock så följer man den initiativrike. Ibland är vi bara dumma flockdjur som gärna sätter förnuftet ur spel om det finns bekväma sätt att slippa fatta kloka beslut. Det skulle kunna förklara en hel del av världens brutalitet.

And now to something completely different. Jag har druckit för mycket kaffe idag skulle jag tro, är supertaggad på gränsen till manisk. Funderar över varför min glädje alltid tar sig denna hysteriska form, som om jag suger åt mig minsta droppe lycka och reagerar om jag var speedad på någon kemiskt preparat. Grejen är den att jag är inte glad, jag är euforisk och entusiastisk in absurdum. Det är naturligtvis lysande, jag tycker om att vara icke-medelmåtta och aldrig lagom, och det passar mig att folk skrattar åt mig när jag skuttar runt som en sockerknarkad rabbis eller glider bort i ett förvirrat smått frånvarande tillstånd, sådär som folk som har för många bollar i luften gör. Jag tror jag tycker om bilden av mig själv som klok men snurrig dyster men euforisk alltid överentusiastisk eller bara bortkommen ung dam. Jag gör mig själv intressant i mina egna ögon men omöjlig att riktigt hinna ikapp eller förstå sig på. Skönt att varva ner ibland dock, sitta och fika i stilla samkväm eller dricka en öl på nåon mysig bar.
Hur som helst så var det ett Gotark-relaterat besök hos en affär som säljer arbetskläder som satte igång dagens smått maniska entusiasm. Jag var tillräckligt speedad på kaffe för att inte vara speciellt rädd för att göra besöket och prata med dom. Hur som helst så mynnade det ut i att jag beslöt mig för att det var dags att lära sig Illustrator och försöka fixa loggan i helgen. Så jag stressade upp mig och rusade ner till skolan, där programmet förstås inte fanns på en enda jävla dator eftersom IT-avdelningen har rensat bort alla program från dom *muttrar*. Det visade sig att jag inte kom in i Form-huset och efter att ha kollat varenda annan datasal så beslöt jag mig för att försöka ladda ner en Tryal-version på en av datorerna och hade till min stora förvåning framgång. Känner mig som ett tekniskt geni och blev ännu mera taggad att fixa det här i helgen. Hurra vad bra jag är *s* Träffade ständigt förvirrade Ewona uppe på gamla GAME och insåg att jag påminner smått om henne... ojoj.

För övrigt har det inte hänt mycket. Har varit vansinnigt trött och mest sovit. Jag läser en irländsk deckare med en arkeolog i huvudrollen. Till min stora förvåning gör den mig skräckslagen, den är så obehagligt skriven att den gav mig mardrömmar natten till idag. Spöket av något som liknade min syster i sin gamla pyamas som snabbt materialiserade sig i ett mörkt rum. Det gav mig hjärtklappning... Jag är lite förvånad eftersom jag inte brukar bli så påverkad av böcker, fast det är iof ganska vanligt att jag blir skrämd av saker. Jag är rädd för det mesta men tar mig igenom livet med den fasta övertygelsen att rädslor skall övervinnas.

Oh well... Ganska självupptaget och världsfrånvänt inlägg det här.
Kramar/ The Trixter