nollning
Det är en sliten madame som skriver till er idag, det är för mycket öl, för mycket fullkomligt galna promenader genom natten, för mycket socker och kaffe och alldeles för mycket grubblerier. Det är redan för mycket bira, som sagt, och det har inte ens börjat än. Det är förstås nollningen, två veckors supande för all nollor som är dumma nog att låta sig insupas i den studentikosa vardags-alkolismen. Det kommer bli kul och jobbigt och jag kommer vara överlycklig och fullkomligt förtvivlad.
Jag läser "Veronika bestämmer sig för att dö" av Coelho och känner mig klokare och mera galen på samma gång. Fredagen är ett så bra exempel. Det började bra, alkohol och kräftor och en Trixter som pratade alldeles för mycket med nya ansikten. En polare drog utan och säga till i och för sig, jag kände mig sårad så jag skickade ett idiotiskt och fullkomligt irrationellt sms som jag inte borde har skickat iväg. Men strunt samma. Sedan på vägen hem gick någonting av och jag fick ett av mina små sammanbrott, ställde mig med pannan mot ett skyltfönster med bingbling och grät lite grann innan jag fick för mig att gå till effes. Ensam. Och utan några pengar. Så jag stod där och snackade lite med stammisarna och bartendern och drack vatten. Sedan gick jag hem för att dumpa det mesta av sakerna jag släpat runt på och drog ut på en vandrig runt muren (ensam onykter och ganska galen tjej i en mörk park på en fredagsnatt, möjligen mindre klokt). Så jag brörjade prata högt med mig själv. När det kom folk insåg jag att jag struntade i om dom tyckte att jag var galen så jag fortsatte att prata högt för mig själv när de hörde. Jag blev mindre och mindre ledsen men med ett visst tilltagande vansinne. Jag ställde mig framför en spotlight och såg min skugga avspeglas på muiren (Visbys 800-åriga tre kilometer långa pissoar) och sa "Jag är 24 år gammal, inte vanskapt och definitivt inte dum, men ändå står jag här och pratar med min egen skugga och det är inte ens något stort problem". Så jag pratade med spöken och mig själv och min skugga och buskarna och muiren och luften och försäkrade en ovanligt sällskaplig buske att jag faktiskt inte var dum, men lite galen. Sedan tog orden slut så jag gick tyst tills jag kom fram till några uttråkade småbrudar och hejjade på dom, varpå jag sa, högt och tydligt "Jag bryr mig väl inte om ifall ni tycker att jag är galen!". De verkade något konfunderade kan jag säga. Haha.
GotArk hade samkvämskväll. Det var ganska trevligt, om folk rycker upp sig lite har vi nog möjligheter till att faktiskt ha roligt tillsammans igen. Vi bakade en ganska misslyckad tigerkaka efter att ha bestämt att det är GotArks officiella (och småtrista) bakverk. Med våra nya overåler kommer vi för övrigt vara vackrare än himmelens alla stjärnor (dock avsevärt mindre stabila...).
"If you hadn't nailed 'im to the perch 'ed be pushing up the daisies!"
/The Trixter, grå hjältinna och proffessionell gravskändare
Jag läser "Veronika bestämmer sig för att dö" av Coelho och känner mig klokare och mera galen på samma gång. Fredagen är ett så bra exempel. Det började bra, alkohol och kräftor och en Trixter som pratade alldeles för mycket med nya ansikten. En polare drog utan och säga till i och för sig, jag kände mig sårad så jag skickade ett idiotiskt och fullkomligt irrationellt sms som jag inte borde har skickat iväg. Men strunt samma. Sedan på vägen hem gick någonting av och jag fick ett av mina små sammanbrott, ställde mig med pannan mot ett skyltfönster med bingbling och grät lite grann innan jag fick för mig att gå till effes. Ensam. Och utan några pengar. Så jag stod där och snackade lite med stammisarna och bartendern och drack vatten. Sedan gick jag hem för att dumpa det mesta av sakerna jag släpat runt på och drog ut på en vandrig runt muren (ensam onykter och ganska galen tjej i en mörk park på en fredagsnatt, möjligen mindre klokt). Så jag brörjade prata högt med mig själv. När det kom folk insåg jag att jag struntade i om dom tyckte att jag var galen så jag fortsatte att prata högt för mig själv när de hörde. Jag blev mindre och mindre ledsen men med ett visst tilltagande vansinne. Jag ställde mig framför en spotlight och såg min skugga avspeglas på muiren (Visbys 800-åriga tre kilometer långa pissoar) och sa "Jag är 24 år gammal, inte vanskapt och definitivt inte dum, men ändå står jag här och pratar med min egen skugga och det är inte ens något stort problem". Så jag pratade med spöken och mig själv och min skugga och buskarna och muiren och luften och försäkrade en ovanligt sällskaplig buske att jag faktiskt inte var dum, men lite galen. Sedan tog orden slut så jag gick tyst tills jag kom fram till några uttråkade småbrudar och hejjade på dom, varpå jag sa, högt och tydligt "Jag bryr mig väl inte om ifall ni tycker att jag är galen!". De verkade något konfunderade kan jag säga. Haha.
GotArk hade samkvämskväll. Det var ganska trevligt, om folk rycker upp sig lite har vi nog möjligheter till att faktiskt ha roligt tillsammans igen. Vi bakade en ganska misslyckad tigerkaka efter att ha bestämt att det är GotArks officiella (och småtrista) bakverk. Med våra nya overåler kommer vi för övrigt vara vackrare än himmelens alla stjärnor (dock avsevärt mindre stabila...).
"If you hadn't nailed 'im to the perch 'ed be pushing up the daisies!"
/The Trixter, grå hjältinna och proffessionell gravskändare
Kommentarer
Trackback