The end as we know it
Sådär, då har det sista tåget gott, krossade sammetskåpor har bytts ut mot diadem i moderiktig plast. Det har varit en helt lysande vecka, förutom fredagen, öl på kapitelhusgården kväll efter kväll, musik var man går, eld och dans och roliga kläder. Jag såg en bekant och taggade på några timmar, drev runt och var nästan aldrig hemma. Pengarna bränndes bort med en chockerande fart, men festival, mina kamrater, är ett undantagstillstånd och man lever i Limbo.
Det är ett modernt socialt intressant fenomen att det numera finns ett svenskt/gotländskt medeltida mode i form av linneklänningar med kilar i avvikande färg, tämligen omedeltida och en härlig krock mellan nu och då. det får en att undra över varför vi egentligen gör det här, fast det faktum att vi gör det och trivs bör väl vara bra nog, n'est-ce pas?
Så såg jag kvinnan i den fruktansvärta lila klänningen, och kungaparet som faktiskt såg stota ut över uppenbar fuskpäls och plastkrona. Där fanns en pirat med seriösa jack-Sparrowkomplex och de där männen som hade gått röda korsets lyft-kurs och hivade upp mig på ryggen som jag var en säck mjöl. Jag blev förolämpad och sedan struken medhårs av en herre fast det egentligen inte spelar någon roll alls. Någon annan sa att jag var annorlunda nu, så mycket mera sprudlande och full av liv. Där ser man. Nästa medeltidsvecka kommer jag i kampfrau-klänning med en yvig vit strutsfjäder i min hatt.
Jag umgicks med akademiker och insåg att om jag nånsin väljer att lämna snigelklubben för parmaffian så blir det med en intelligent man som helst inte är kortare än 1.80 från skalp till sula. Man kanske tycker att jag har höga krav, jag föredrar att se det som preferenser. Nu är hur som helst medeltidsveckan slut och allt är tillbaks i sitt kaotiska allvar igen. Jag är så trött att jag verkar stå och sova, ungefär som en flamingo fast inte fullt så smalbent.
Live well and prosper /The Trixter
Det är ett modernt socialt intressant fenomen att det numera finns ett svenskt/gotländskt medeltida mode i form av linneklänningar med kilar i avvikande färg, tämligen omedeltida och en härlig krock mellan nu och då. det får en att undra över varför vi egentligen gör det här, fast det faktum att vi gör det och trivs bör väl vara bra nog, n'est-ce pas?
Så såg jag kvinnan i den fruktansvärta lila klänningen, och kungaparet som faktiskt såg stota ut över uppenbar fuskpäls och plastkrona. Där fanns en pirat med seriösa jack-Sparrowkomplex och de där männen som hade gått röda korsets lyft-kurs och hivade upp mig på ryggen som jag var en säck mjöl. Jag blev förolämpad och sedan struken medhårs av en herre fast det egentligen inte spelar någon roll alls. Någon annan sa att jag var annorlunda nu, så mycket mera sprudlande och full av liv. Där ser man. Nästa medeltidsvecka kommer jag i kampfrau-klänning med en yvig vit strutsfjäder i min hatt.
Jag umgicks med akademiker och insåg att om jag nånsin väljer att lämna snigelklubben för parmaffian så blir det med en intelligent man som helst inte är kortare än 1.80 från skalp till sula. Man kanske tycker att jag har höga krav, jag föredrar att se det som preferenser. Nu är hur som helst medeltidsveckan slut och allt är tillbaks i sitt kaotiska allvar igen. Jag är så trött att jag verkar stå och sova, ungefär som en flamingo fast inte fullt så smalbent.
Live well and prosper /The Trixter
Kommentarer
Trackback