trixter

Jag hade tänkt trotsa förkylningen och gå och träna nu men det är nog bara att erkänna att kroppen inte fixar det. Den känns helt dränerad på all kraft. Jag är inne i någon sorts katastrofalt dålig period. jag har ju dåliga perioder ibland men den här vägrar att ge vika trots att det inte har hänt någonting. Jag har räknat på dagarna och det skall inte vara den biologiska klockan som ställer till det. Så det är någonting annat, gud vet vad. Det börjar gå upp för mig att jag nog måste prata med skolyster men det känns på något sätt en smula bittert att det inte finns någon annan utväg. Jag trodde att det kunde finnas en annan väg ut, ibland mitt i natten tänker jag att det är ju bara att fråga folk. Vill du klättra upp på muren i skymningen med mig och sitta där och prata om livet?

Jag drömde att jag var på en ö med massa andra människor, vi hade blivit strandade där och försökte bygga upp ett nytt liv, men det rödfärgade (jag vet inte varför, alla färger var skeva) vattnet steg runt oss och snart skulle allting ligga under vatten. Vatten är alltid intimt förknippat med ångest i mina drömmar. Behövs det någon förklaring? Märkligt symboliska drömmar jag har nu för tiden.

Jag behöver äventyr, det måste hända någonting. Det handlar om distraktioner i grund och botten antar jag, eller bara att adrenalinkicka igång sig själv. Det måste finnas någon plats att ta kraft ifrån, en resurs som inte är utnyttjad. Jag känner mig fängslad, vet inte vem jag är längre. Bara det att lära sig leva med sig själv känns som det högsta hindret i världen. Skall man klara av sådant här själv?! Ska man gå igenom det själv, skaffa sig piller och hoppas att allt löser sig när kemin är lite mindre i obalans? Det är en sorts hönan eller ägget situation antar jag, vet inte vilken ände man skall nysta upp det i riktigt. Men jag har svårt att se att det magiskt kommer att ordna sig bara någon kyligt profesionell människa sitter och hummar och nickar förstående åt mina tårar. Skall jag gråta ut på någons axel hade jag hellre sett att den var varm och förstående, jag menar att det fanns någon sorts ömhet bakom hummandena och nickningarna antar jag.  

Någonting har hänt med självkänslan också. Den brukar iof vara ganska dålig, men nu gnager det på mig. Jag vrider och vänder mig framför spegeln, ser min bild i alla skyltfönster som ett spöke som vägrar lämna min sida. Här är jag såhär ser du herregud vad tänkte du när du tog på dig den där kjolen?! Det är helt absurt, jämför mig med varenda människa jag möter och förlorar varje strid.

Som jag ser det är mitt problem tudelat. Det första är avsaknad, ingen lyckas någonsin förstå hur oerhöt stor del den är av mitt liv så den lämnar vi därhän. Det andra är oförmåga, nåväl låt och avromantisera det och kalla saker vid sitt rätta namn, det är lathet och feghet helt enkelt. I vilket fall som helst är det hos mig problemen ligger. Jag tänker inte gå in på hur jag upplever det hela, jag hade tänkt lämna det åt den där varma axeln som inte finns.

Istället för jag och någon speciellt utvald vän långa konversationer i mitt huvud som aldrig kommer äga rum i verkligheten. Hela mitt liv består av just det, det är bara massa dagdrömmar. 

Kramar  från en Trixter på utgång


 

Så mamma skulle komma och hälsa på om nån vecka men nu blir det inte av trots allt. Det är så märkligt, när jag pratade med henne i telefon. Jag tänkte, hur ska jag reagera pårätt sätt? Inte ta det för lättsinnigt så hon känner sig ovälkommen, inte ta det för hårt så hon oroar sig. Denna balans för att alltid reagera på rätt sätt... Var kommer jag in någonstans i den ekvationen?

Hur som helst. Det är ganska ensamt här nu. Det finns inget att se fram emot, bara den tunga vetskapen om att jag troligen inte kommer att träffa några människor alls på nån vecka eller två. Sedan blir det väl nån fest som jag får supa ner mig så att jag vågar gå. Det här att inte umgås med någon det tar så jäkla hårt. Man kan prata med folk på msn men det finns en gräns för hur länge det håller en flytande. Och jag kan inte ta kontakt med folk så fort de är online, vad håller jag på med. Det är bara patetiskt. Så vad ska jag göra? Det finns ingenting att säga, det går inte att säga det på rätt sätt. Jag vet precis vad jag vill säga, men i grund och botten håller man ju allt ansvar för sig själv. Man är där man är för att man har försatt sig själv i den sitsen. Skall folk särbehandla mig bara för att jag är livsoduglig?

En lugn fin kväll i goda vänners lag. Det är vad jag skulle behöva. Men det finns inte någonstans att vända sig, man bara... håller ihop sig själv. Det är allt man kan göra.

Taggar sticks och gör ont, och det gjorde ag också, såhär i efterhand. Var där två dagar, fredagen var väl okej. Pratade lite med en ganska så kalasfull Callehatt som gick från att försöka hångla upp Ström och sjunga tyska nazistlåtar med ångest-Karl till att gnälla över hur fruktansvärt o-roligt AG var. Sedan gick ström o mia och fredrik och jag runt något varv  och försökte hjälpa några fulla idioter. Helgens höjdpunkt var tragiskt nog våran hemfärd till visby. Jag kravlade mig halvvägs upp på en klintkant och natten var fin och varm i goda vänners lag. Så som allt borde vara.
Åh jag glömde bort förfesten, ganska tam grillfest hemma hos någon där det mest pratatdes spel.
Jag var ute på lördagen också. Drack upp en av mina fem öl, rökte en cigarett ur mitt nyöppnade paket, satt på en veranda och pratade med anna och ett gäng hypade gameare en stund. Sedan gick jag hem i brist på sällskap. Jag undrar om jag missade något, men förmodligen mest mera ångest.
Nu har jag en ganska tung existensiell ångest som gör allting lika grått som vädret. Det är lite svårt att andas för allt är fuktigt och jag bara undrar vad gör jag här, varför finns jag, vad håller jag på med och hur fan ska man orka leva i åtti år.... Tänker på de gamla vanliga problemen fast de har mera tyngd än vanligt. Det faktum att den där jobbiga gamekillen var på mig på lördagen gör inte att jag känner mig mera åtråvärd fast det väl borde vara så att uppmärksamhet har en positiv verkan på självkänslan? Jag känner mig som en hög dynga som bara drar til sig flugor, dräggmagnet på mina bästa dagar annars bara en skugga (det var iof en ganska trevlig gamekille, poängen här är väl min ofärmåga att attrahera folk som attraherar mig antar jag). Det känns som jag inte finns, som jag inte betyder något, inte spelar någon roll. Så varför försöker man vara snäll, vara trevlig, vara rolig, ställa upp, bry sig om, vara smart, vara snygg, vara smal som en vidja och pusha upp de patetiska brösten till någon sorts form. Ingenting kommer att bli annorlunda hur som helst. Är jag någon annan stans är det ingen som undrar var jag är. Jag har ingen substans längre, är en skugga utan mening och mål.

Nu lämnar vi det, lyckas ändå inte förklara hur det känns i ord. Jag skall beskriva en dröm jag hade, den är ganska förvirrad för jag klistrar in den direkt från worddokumentet som jag skrev när jag precis hade vaknat. Grejen är den att jag är säker på att jag försöker säga något till mig själv, men jag vet inte riktigt vad det är. Om ni är sådana som tyycker att folk drömmar bara är tröttsamma så kan ni sluta läsa nu, annars kan ni ju hjälpa mig att tolka vad fan det här betyder:

Jag jagade en bit plast, som flög iväg, men när jag gjorde det blev jag avskärmad från alla mina saker med verkligt värde. Jag är säker på att kärnan i drömmen låg där någonstans. Det var dock alldeles i slutet, efter födelsedagsmarscher till prins Eugine, och främlingars sällskap.

Det började med att jag svansade efter Calle och taggade på en grupp killar som han kände men jag aldrig hade träffat. Vi var på väg till en byggnad för att festa. Jag gick för långsamt och kom nästan inte med, men i sista stund kom någon och öppnade dörren för mig. Så jag slank in (istället för att följa med personen som gick ut, han skulle iväg och hämta mera mat), och jag hann precis in innan en medelkänd svensk musiker och hans band tog sig in. De hade blivit bokade till det som tydligen var en enormt påkostad födelsedagsfest i den medeltida källaren. Jag visade dom vägen ner som om jag inte alls var en främling där och knappt visste vad som var på gång. Calle, och alla de andra jag gick dit med, var borta och jag försvann in i planeringen av festen, tillsammans med uppassningsflickor i 60-talskläder och gud vet vad. Allt var ganska märkligt, jag hade bara ett nät i håret istället för min peruk, så jag försökte ta på mig peruken igen, omgiven av 60-talsfröknarna, men blev tvungen att ta mig bort till en spegel.

På något sätt ledde de tappra försöken att ta på mig peruken till att jag hamnade utanför huset, på gatan, där det plötsligt dök upp en parad i horisonten. Det var brassorkester och vagnar och folk som följde efter med ballonger och liknande. Tydligen var det även prins Eugies födelsedag och den skulle firas med pompa och ståt. Alldeles innan paraden kom fram såg jag skuggan av någonting som svävade bort på andra sidan gatan. Övertygad om att det var mitt försvunna hårnät sprang jag ut framför paraden (och satte därmed hälsan en smula på spel). När jag kom dit visade det sig dock bara vara en bit plast, och alla mina saker, väskan och jackan och peruken, var kvar på fel sida om vägen.

Så slutade det där jag stod, efter att ha jagat skuggan av en plastbit, med allt av värde fast på andra sidan om en födelsedagsparad. 

Det var det.
Farväl /  Trixter