trixter

Jag känner att saker behöver rekapituleras, sättas på pränt och glömmas bort. Jag hade en ganska märklig torsdag men allting började för länge sedan.

Så lindy har flytt ön med man och katt och allt, upp till någon plats som ligger en bra bit från ingenstans och är omöjligt att bara "råka" titta förbi. Jag kommer tjäna en förmögenhet på uteblivna fika-och drällarunt-dagar, men pengar har aldrig varit speciellt viktigt.

Så var det håret, som jag har växt in i ungefär på samma sätt som man vänjer sig vid det mesta som man tvingas leva med ett vissta antal dagar. Jag känner mig radikalt annorlunda, som om färgen har gått ner i hårrötterna och skapat trafikkaos i under-jaget. Jag känner mig lite vuxnare kanse, framförallt mera medelmåttlig fast inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt. Man kunde ju tro att alla dagar av galenskap skulle vara över, men hon bedrog sig igen. Om man försöker gå på lina i en förrädisk illusion av balans och allt det där.

Så var det torsdagen... Jag hade väl lovat mig själv att ta det lugnt för alla de senaste utgångarna har visat sig katastrofala. This will all end in tears, I just know it, för att citera Marvin. Det var framtid på klubb kaka och alla var där men inte så många som man hade väntat. Kanske var dte ett kärnvapenskrig, eller så kom pesten åter och visade sig spridas med suicidala honungsbin som bara lämnade de irrationellt fobiska att ärva jorden. Hur som helst så gick jag runt bland lövblåsare och galningar med dammsugar-bomber och försökte att dansa bort världen som jag brukade göra. Jag kom som data-bit, men det närmaste någon kom en klok gissning var binär kod. Jag är inte fullt så personlighetskluven. Nina var där som android pin-uppa. Ingen gissade rätt på henne heller.

Ungefär halva kvällen gick bra, sedan kom ett svart moln och dränkte allt i bitterhet så jag gick hem innan stängningsdax. Skickade några dumma sms och gjorde några idiotiska inlägg på msn och gick och lade mig.

Någon timma senare vaknade jag av att Callehatt bankade på fönstret och ville att jag skulle öppna. Jag var för trött på allt för att orka med människor, hade nästan kastat ut nina när hon kommit förbi en stund tidigare och hämtade sina grejer. Så jag grävde ner mig i täcket och ignorerade honom, tänkte att han nog skulle gå iväg. Förra gången han kom och slog på fönstret var dte en igelkott som skulle räddas... Den här gången hade jag tydligen skrivit något dumt på msn... eller i ett sms... som gjort honom orolig, så när jag inte öppnade gav han inte med sig utan gick in till mia och andreas. Någon ringde min mobil men jag stängde av den. En stund senare kom han och slog på fönstret igen, och det lät som han pratade med någon. Jag gav in och gick och öppnade. Och där stod de. I regnet. Klockan halv fyra på natten. Först Callehatt, klädd i luffarkläder (någon sorts pilot i mad max tror jag, men framförallt såg han ut som en ganska gullig luffare, ja inte sådär gammal och knarkig som uteliggare brukar vara haha) och bakom honom mia och andreas. Det var en smula pinsamt fast ganska rart. Dagen innan hade dte tydligen gått något rykte om att Calle var död så ström fällde den ganska berättigade kommentaren "..en om dan". Sedan stod vi där en stund, jag råkade välta ner en blomkruka vilket var intressant eftersom det är den första blomma jag har haft i min lägenhet och det tog mig ungefär två dagar att sätta hennes liv på spel (hon överlevde dock, men krukan gick i kras). 

... och när vi stod där kom stormen. 

/Trixter 

Så. Mycket har hänt och samtidigt inget alls, humöret som en bergochdalbara och jag har varit så uppstressad att jag fick gå hem en dag bara för att få hjärtat att lugna ner sig. Tror att mitt älskade kaffe kan ha viss skuld i det hela, men mest har det nog att göra med andra grejer.  Som att jag ligger minst en vecka efter med allt och ingen hade lust att hjälpa till med tisdagsseminaret. Som att jag har fått ett uppslag i färg i hedera helix om vintervisby men inte har något att skriva eller någon tid att skriva det på. Som att jag har en uppsjö av räkningar och knappt får några pengar nästa månad. Som att ekonomin blir ännu värre av att jag aldrig har tid att laga mat så jag äter ute eller äter dyr färdigmat varje dag. Som att förkylningen vägrar släppa så att jag aldrig får komma igång med träningen. Som att jag skulle boka en resa hem och får åka med fyra olika flygbolag inom loppet av fem dagar, och jag tycker inte alls om att flyga. Som att jag inte ens har tid att läsa illustrerad vetenskap eftersom jag måste skriva en rapport och fixa med javan och aaaaaaaaah

*trixter exploderar till ett litet rökmoln och försvinner med vinden*

jag sitter i skolan klockan halv tolv på kvällen så dte får bli ett kort inlägg.

Mitt liv:

går ner till skolan, ibland iförd studentikås overål

dräller runt

ser någon jag känner

dräller runt lite till. och dricker kaffe

inser att jag måste plugga. går till datsalen och skriver kod. funderar över att lyssna på christer på p3 men orkar inte byta till section44 radio varje gång p3 får för sig att spela en usel låt.

ångrar att jag inte satte på christer. inser att dte är slut nu. skriver lite kod till.

går hem och äter färdigmat

går tillbaks till skolan och skriver kod. sitter i B33, dte blir mindre och mindre folk. Vevar upp det gnissliga fönstret för att få in lite luft. Äter en banan. Lyssnar på section44 radio. stirrar på skärmen.

går hem. försöker sova men ligger vaken och grubblar på grejer. får dumma ideer

(ny dag)

går upp. äter frukost. städar kankse någonstans om dte är en sådan dag

förkastar nattens idiotiska ideer

går till skolan. bestämmer mig för att nattens ideer hade vissa poänger och infriar dom. det hela går obemärkt förbi.

dräller runt. och dricker kaffe.

Ja jag tror ni har fått en ganska bra bild av dte hela. är det konstigt att man ibland känner sig en smula knockad av livets meningslöshet?

godnatt kamrater och övrigt drägg

Kort uppdatering av läget... Efter jobbet och en liten extra tupplur på förmiddagen satte dagen igång med rejäl ångest över i princip allting, men mest det faktum att pengarna var slut. Ganska snart insåg jag dock att kurslitteraturen inte behöver betalas just nu, så jag har skjutit hela ruinen några veckor fram i tiden. Firade med att slösa bort en del av mina dyrbara slantar.

Sedan gick jag ner till skolan och satt och skrev java-kod i... tja fem timmar? Blev helt mosig i huvudet och hade inte ork att sminka mig så jag såg rejält sliten ut när jag gick med Florsocker (en polare)  till nån jäkla disskussion på Almedalsbibloteket om biloteket förr nu och i framtiden. Jag och Florsocker insåg snart att vi sänkte medelåldern i rummet med mist ett decennium. De visade sig förstås även att någon lokalvarsion av den tredje makten (GT skulle jag gissa, eller allehandan) var där och fotade och skrev ner allt vi sa. Med lite otur kommer min slitna och ganska plufsiga uppenbarelse på en grynig tidningsbild om nån dag eller två. Nooooo! Dessutom tog journalisten mitt och Florsockers namn, vilket innebär att hon förmodligen har noterat något vi blev tvingad att säga. Vi hade tänkt sitta längst bak i ett hörn och vara tysta små möss, men nej neeej herr professor som höll i disskussionen gick runt med sin mygga och tvingade oss (biblotekets brukare haha) att uttala oss. Fan. Nu kommer det säkert stå nånting i stil med "Studenter hatar Barn!" på allehandans löpsedel för att jag påpekade attd e små liven har en tendens att vara jäkligt störande när de springer runt på bibblan och gastar. Med tiden gick det dock upp för mig att den verkliga fienden var arkitekten, som satt och försvarade den fullkomligt idiotiska layouten i vårt snygga, fullkomligt stilrena men hopplöst opraktiska biblotek.
Jaha sedan när vi efter en timma och fyrtiofem minuter äntligen tog oss där ifrån och satt och väntade en halvtimma på Florsockers buss gick det upp för mig att min mobil tydligen har varit skendöd i typ två dagar. När jag stängde av och satte på den igen fick jag genast tre sms. Jag som typ aldrig får sms, och nu var det från två pers som inte har messat mig på evigheter. ¤%%&#¤"!%(¤%&# Elektronikhelvete.

Så gick jag ner till skolan igen bara för att inse att datorn som jag hade valt ut av någon anställning ställts om till krylliska bokstäver så att jag inte kunde skriva in användarnamnet eller lösenordet. Merdre! Ironiguden, varföööööör gör du såhär mot mig?! Är det för den där lilla tjänsten med böckerna som inte behöver betalas än? jaja skit samma. Bortsett från dessa små strapatser så har det varit en tämligen produktiv dag.

Och nu ska jag gå heeeeeeeeeeeeeeem!!!!!!!! yay!
/Trixter 

Det har varit galet mycket festande och socialserande, alldeles för mycket dans och prat och alkohol i kollossala mängder

Grejen är den att igår var jag så sjukt glad. Träffade Lunetta och dansade som i tisdags, eller som under madde-tiden, hopp-och-skutt-helikopterstilen. jag rännde runt och slängde mig runt folks halsar och skrek att att jag var så lycklig som få. Alla trodde att jag var hur dragen som helst, och det var jag nog, fast mest var jag glad. jag snackade med LG, han grabben med mohawk och sytnt/rejvstil. Det visade sig att han lyssnade på triphop och jazz. jag visste att grabben skulle vara exeptionellt mycket musiknörd. Han var exeptionellt mycket design-nörd oxå haha. Jag gillar nördar, skall nog hejja på kycklingarna på gutavågen imorgon, om jag går dit :-p

Så har jag suttit med java idag, lekt med programmeringsspråk och tycker det är jättekul. Snart kommer jag börja dra kassa dataskämt som bara gamegrabbarna kommer förstå sig på. Oh well, jag har ju alltid varit datanörd-wannabe. Jag går in i en ny fas och kommer snart vara uppdaterad till Trixter vs 2.0 (under en övergångsperiod fullt kompatibel med äldre modeller om man föredrar dessa). Glöm inte att göra en intervention om jag början pimpla i mig jolt-cola! Jag får ju inte glömma mitt humanistiska arv, det är där mina rötter är. Allt detta kod-knarkande är mest en önskan om att göra verkligheten enkel. Becauce I'm worth it.

Så vår grå hjältinna säger fairwell till gamla älsklingar i brist på intresse från deras sida. Det är slutet på en era och början på en annan och som alla revolutioner gör den ont för att den river upp men för med sig nya horisonter och en helt ny energi. Jag har en vag känsla av att förlora något, eller förlora mig själv till något annat. Det händer att jag ser mig runt och undrar var jag tog vägen, och vem är det här? Som ni kanske märker är jag en aning ambivalent, det är tryggt att lämna stormarna bakom sig men jag har ju alltid gillat hårda vindar. Kankse måste jag hem och leta igenom gaderoberna efter spår, vart allt det som försvann tog vägen och varifrån det nya kommer egentligen. Det finns någon jag saknar så mycket fast han är här och finns och är precis som alltid och någon annan jag saknar så mycket som har gått vidare i en annan verklilghet. Gräset är alltid grönare på andra sidan med andra sidan verkar alltid vara en plats där jag redan har varit (och sedan glorifierat minnet på samma sätt som jag alltid gör). Jag är trött och har druckit för mycket kaffe. Det är dags att gå hem, och dagen i ära gå till vila från slagsmål och bal. Det blir en solitär filmkväll. Jag behöver stilla samkväm i goda vänners lag, men inte ännu en galen nollningsdag. Så det får bli att vara för mig själv en stund och leta efter det jag har tappat bort.

Farväl kamrater
/Trixter