händer och ränder
Jag tänkte att man skulle dö som Ophelia i Almedalen, på midsommarafton med en krans i håret. Slokande sommarblommor som sorgset fällt sina blad runt den bleka uppsvällda kvinnoarmen, fingrarna slappt slutna runt en verklighet som flytt undan henne och ögonen som frostat glas. Nåväl, jag vet inte hur lik ser ut, troligen skulle det vara anskrämligt, chockerande och en smula bisarrt. Folk skulle tala om det i år efter år. Var det inte en kvinna som drunknade här? En lite knubbig fröken med blommor i håret, gud så melodramatiskt. Man skulle spela Street Spirit och Lilla Fågel Blå på begravningen.
Jo det är förstås vansinnigt melodramatiskt, och helt utan verklighetsanknytning. Men dagdrömmar har väl aldrig det? Inte ens de andra som man önskade var mer än bara dagdrömmar. Ungdomskärlekar, varma händer och leende ögon.
Hur som helst, kankse det finns roligare ämnen att avhandla. Som avfrostningen av kylskåpet i dag. Det hade växt ut ett decimetertjockt isflak från väggen och helt slukat en liten burk med tomatpure. Jag plockade fram alla mina verktyg och bankade och slog på det så att isflagorna flög, om det skulle smälta själv hade det tagit en evighet. Jag tror inte min mat hade överlevt så länge i allrumsfrysen. Det hela var ganska jobbigt och frustrerande men kanske en liten smula värt det när man såg folks konfunderade blickar över isflaket som låg i rabatten utanför mitt fönster.
Jag sitter rätt mycket i fönstret. Ser lite stillsamt på folk som kommer och går, och oftast inte ser mig ens om de känner mig väl. Man måste nog titta efter för att se mig bakom de ljusgröna smått exotiska bladen på mitt lilla träd. (Det kanske inte är mitt träd direkt, men det är bara jag som sitter och stilla ser det växa, och det är bara det som ser mig kasta längtansfulla blickar ut mot världen).
Jag kom ut en sväng förra helgen trots allt. Det var trevligt, helt oproportioneligt trevligt och viktigt för mig som aldrig kommer ut. Slutade bättre än det började, när sällskapet långsamt skalades av till tre gamla rävar som gick hand i hand över kullerstenarna.
Jag hade önskat mig en vänskaplig kyss och mera närhet, mera händer på ryggen på kinden på armen. Slå bort ensamheten en liten stund, få finnas för någon. Mest känns det som jag inte finns.
För övrigt försöker jag springa bort den värsta ångesten. En kilometer, två, tre, fem. Bara jag och skogen, de andra motionärerna slänger kankse en blick mot den unga kvinnan men inte så att den dröjer sig kvar. Bara ett avbrott i landskapsbilden skulle jag tro, blickar dröjer sig alltid var vid det som skiljer sig från omgivningen.
Några gula ränder på tvären och ögon av blågrått sensommarhav.
/Trixter
Lysande detektivarbete min vän...
... men gjorde det dig lycklig?
Har ni någonsin haft känslan av att det ligger en verkligt verkligt svår tid framför er? Den går inte att hindra, är precis så nära att ni kan smaka den och alldeles för nära för att sätta stopp på.
Den här sommaren kommer att bli så tung. Tyngre än förra sommaren. Faktum är att hela det här året har varit en uppförsbacke., jag kan räkna de bra stunderna på mina tio fingrar. Och nu blir det värre.
Så hur tacklar man det? Man kommer att bli tvungen att bli hård helt enkelt. Inte ge vika för något, bara streta på, gråta tills man har saltavlagringar på kindbenen och kämpa vidare. Det kommer att bli en sommar i mitt fönster, titta ut på alla andra som kommer och går. Det kommer att bli sol sol sol, mycket träning, för mycket alkohol och cigaretter, skållad hud och hjärtat i bitar.
Det hände en sak igår, fredag, som slog bort marken under fötterna på mig. Jag vill inte gå in på detaljerna, men det var lysande detektivarbete, och det gjorde mig inte det minsta lycklig. Det handlar egentligen inte om igår, det handlar om vad igår innebar på det hela taget. Och den försmak av sommaren som det gav. Hur det amplifierade alla mina farhågor, hur de gick i uppfyllelse, en efter en som dominobrickor i mitt huvud. Allting faller på plats och man står där och inser plötsligt att kroppen gör ont för att man ligger i en sträckbänk. Det har att göra med att folk flyttar, och inställningen hos dem som är kvar. Det finns bara minnen kvar, jag lever i en skuggvärld. Var det det här jag flydde till? Gav min ungdom? Jag tror problemet ligger i att alla svackor tidigare har haft har haft någon sorts ljuspunkt, något att hålla fast i. Nu är det bara öppet hav, jag kastas runt som en skeppsbruten och hör inte hemma någonstans. Det finns ingen plats för mig.
Jag tänkte att jag behövde en trevlig lugn kväll i goda vänners lag. Även det slog fredagen hål på för övrigt.
Min c-uppsats gick äntligen igenom i fredags, eller ja Jörn skrev ett mejl att nu är du klar så jag antar att jag är klar.
Jag antar att man kan säga att jag firat det idag, dagen har gått i dekadens och extravagans, ny klänning, nya skor, natchos och prinsesstårta. Själv. Men i själva verket var det bara ett sätt att distrahera mig.
Jag kommer överleva förstås. Kanske inte jag men något kommer att överleva. Allt jag försökt med det senaste året har misslyckats. Mina tappra försök att bygga upp något nytt har fallit platt med min egen inkompetens. Det finns ingen ork att kämpa mer.
/helene