trixter

Så mamma skulle komma och hälsa på om nån vecka men nu blir det inte av trots allt. Det är så märkligt, när jag pratade med henne i telefon. Jag tänkte, hur ska jag reagera pårätt sätt? Inte ta det för lättsinnigt så hon känner sig ovälkommen, inte ta det för hårt så hon oroar sig. Denna balans för att alltid reagera på rätt sätt... Var kommer jag in någonstans i den ekvationen?

Hur som helst. Det är ganska ensamt här nu. Det finns inget att se fram emot, bara den tunga vetskapen om att jag troligen inte kommer att träffa några människor alls på nån vecka eller två. Sedan blir det väl nån fest som jag får supa ner mig så att jag vågar gå. Det här att inte umgås med någon det tar så jäkla hårt. Man kan prata med folk på msn men det finns en gräns för hur länge det håller en flytande. Och jag kan inte ta kontakt med folk så fort de är online, vad håller jag på med. Det är bara patetiskt. Så vad ska jag göra? Det finns ingenting att säga, det går inte att säga det på rätt sätt. Jag vet precis vad jag vill säga, men i grund och botten håller man ju allt ansvar för sig själv. Man är där man är för att man har försatt sig själv i den sitsen. Skall folk särbehandla mig bara för att jag är livsoduglig?

En lugn fin kväll i goda vänners lag. Det är vad jag skulle behöva. Men det finns inte någonstans att vända sig, man bara... håller ihop sig själv. Det är allt man kan göra.