hela sommaren i några korta ord
Hej kamrater och andra ströbesökare,
Det är en evighet sedan jag skrev ett inlägg senast. Alldeles för lång tid för att kunna skriva ner allt som har hänt. Tänker därför rationalisera det hela
-har börjat plugga webutveckling på KY-ademin ute på Lindholmen. Går kalasbra
-jobbade hela sommeren-- nästan-- på östra sjukhuset som ekonomibiträde. konfronterad med min egen dödlighet på daglig basis och allt luktade bajs. I övrigt kalasbra det oxå
-börjat träna orientalisk dans.
hoppsan, när man rationaliserar det såhär blir det inte mycket kvar av ett liv... Vi kan gå in lite mer på det som tar upp det mesta av mina sinnen för närvarande, nämligen dansadet. Jag har bara gått i tre veckor så jag suger än så länge, men tydligen har jag åtminstone en rörlig rygg. Det var min lärare Callisto som upplyste mig om det när jag hade gjort en av åttorna i omvänd ordning hela tiden.Det gjorde inte nånting eftersom åttan jag gjorde var svårare och en av hennes egna favouriter, och den var tydligen tjusig också. Så kan det gå. Callisto pysslar egentligen mest med dark/gothic fusion bellydance, men jag dansar Egyptisk Orientale för närvarande. Skall nog börja med ATS också - American Tribal Style. Målet är att i sinom tid dansa tribal fusion. Grymt cool dansstil, dock rätt krävande. Väldigt ormiga rörelser och mycket isolation. Fusion innebär att de blandar in lite av allt möjligt tror jag.
jaha det var det.
visst ja:
http://www.youtube.com/watch?v=S6MTj8xdjio
det här är rachel brice. Så set tribal fusion ut om man tillhör världseliten.
Slutligen ska jag kankse åka till USA i mars för att träffa ett gäng nätbekanta. Annars hardet nog inte hänt så mycket mer.
xxxTrixxx
Det är en evighet sedan jag skrev ett inlägg senast. Alldeles för lång tid för att kunna skriva ner allt som har hänt. Tänker därför rationalisera det hela
-har börjat plugga webutveckling på KY-ademin ute på Lindholmen. Går kalasbra
-jobbade hela sommeren-- nästan-- på östra sjukhuset som ekonomibiträde. konfronterad med min egen dödlighet på daglig basis och allt luktade bajs. I övrigt kalasbra det oxå
-börjat träna orientalisk dans.
hoppsan, när man rationaliserar det såhär blir det inte mycket kvar av ett liv... Vi kan gå in lite mer på det som tar upp det mesta av mina sinnen för närvarande, nämligen dansadet. Jag har bara gått i tre veckor så jag suger än så länge, men tydligen har jag åtminstone en rörlig rygg. Det var min lärare Callisto som upplyste mig om det när jag hade gjort en av åttorna i omvänd ordning hela tiden.Det gjorde inte nånting eftersom åttan jag gjorde var svårare och en av hennes egna favouriter, och den var tydligen tjusig också. Så kan det gå. Callisto pysslar egentligen mest med dark/gothic fusion bellydance, men jag dansar Egyptisk Orientale för närvarande. Skall nog börja med ATS också - American Tribal Style. Målet är att i sinom tid dansa tribal fusion. Grymt cool dansstil, dock rätt krävande. Väldigt ormiga rörelser och mycket isolation. Fusion innebär att de blandar in lite av allt möjligt tror jag.
jaha det var det.
visst ja:
http://www.youtube.com/watch?v=S6MTj8xdjio
det här är rachel brice. Så set tribal fusion ut om man tillhör världseliten.
Slutligen ska jag kankse åka till USA i mars för att träffa ett gäng nätbekanta. Annars hardet nog inte hänt så mycket mer.
xxxTrixxx
What part of "shourn't" don't you understand, Kevin?!
Ey wazzup m8,
Så jag var på intervju idag för en ky-utbildning. Jag är försiktigt optimistisk. De gillade att jag hade programmeringserfarenhet :D Bäst att jag sätter mig med javan extra mkt i sommar om jag kommer in, varför förslösa ett potentiellt ögonblick av brillians inför mina eventuella kursare. I will dazzle them all.
Anyway, låt mig vara lite mindre Viktoria Silverstettig (= slänga in massa försvengleskade engelska fraser i mitt everyday language). Det visade sig att campuset på Lindholmen, där utbildningen ligger, var en exceptionellt trevlig plats. Jag har aldrig varit där. Det mesta ute på norra älvstranden eller vad det heter är så nybyggt att lokalerna fortfarande luktar byggnadsmaterial. Det är snyggt och rent och svindyrt med utsikt över hamnen. Nära centrum också, fast man måste åka översjälvmordsbron den där stora bron vad den nu heter. Ligger nära ramberget också, och ättestupan där man slängde ner gamlingar förr i tiden. Göteborg är en smula kaotisk stad, den gamla arbetarstämplen finns kvar men det byggs om överallt. Lagerlokaer ligger sålunda sida vid sida med attaraktiva bostadsområden.
Jag får kankse jobb på sjukhuset i sommar också. Är dock mindre optimistisk inför detta, dels för att jag nog inte får det och dels för att jag egentligen inte vill ha det om jag får det. Jag vill ha pengarna men sjukhus är inte riktigt min grej. Så det ä antingen en win-win eller loose-loose situation.
Jag lämnar er med ett citat kamrater.
xxx trix (det var inte citatet)
(...citatet kommer nu...)
(...snart...)
"Pam and I would sometimes hum the same high-pitched note and try to get Dwight to see an ear doctor"
/Jim Halpert, the Office <3
Så jag var på intervju idag för en ky-utbildning. Jag är försiktigt optimistisk. De gillade att jag hade programmeringserfarenhet :D Bäst att jag sätter mig med javan extra mkt i sommar om jag kommer in, varför förslösa ett potentiellt ögonblick av brillians inför mina eventuella kursare. I will dazzle them all.
Anyway, låt mig vara lite mindre Viktoria Silverstettig (= slänga in massa försvengleskade engelska fraser i mitt everyday language). Det visade sig att campuset på Lindholmen, där utbildningen ligger, var en exceptionellt trevlig plats. Jag har aldrig varit där. Det mesta ute på norra älvstranden eller vad det heter är så nybyggt att lokalerna fortfarande luktar byggnadsmaterial. Det är snyggt och rent och svindyrt med utsikt över hamnen. Nära centrum också, fast man måste åka över
Jag får kankse jobb på sjukhuset i sommar också. Är dock mindre optimistisk inför detta, dels för att jag nog inte får det och dels för att jag egentligen inte vill ha det om jag får det. Jag vill ha pengarna men sjukhus är inte riktigt min grej. Så det ä antingen en win-win eller loose-loose situation.
Jag lämnar er med ett citat kamrater.
xxx trix (det var inte citatet)
(...citatet kommer nu...)
(...snart...)
"Pam and I would sometimes hum the same high-pitched note and try to get Dwight to see an ear doctor"
/Jim Halpert, the Office <3
Det som göms i snö
Hej kamrater,
Jag är en människa med många tillfälliga passioner, ständigt skiftande intressen som flammar upp men aldrig riktigt dör ut. Jag kan jonglera, men inte riktigt bra, jag är historianörd, hade en kort fashination för gaeliska språk, ägnade mig ett tag åt drömtydning, målar, skriver, har perioder av förälskelse i logisk problemlösning. Listan kan göras lång. Jag gör aldrig något måttligt.
Den senaste i raden av passioner är nu stegografi och kryptografi. Stegografi handlar om att gömma information, kryptografi om att förvanslka den så att den inte går att tyda. Eftersom det är hemligt och lite mystiskt så får ämnena i fråga då och då plats i olika konspirationsteorier. Det finns personer som är övertyfade om att Shakespears verk i själva verket skrevs av Francin Bacon. Bacon står bakom en speciell form av vad vi idag skulel betrakta som stegografi, kallar Bacon's chiffer. Det är för avancerat för att gå in på principerna här, men det handlar om att gömma information i en text som handlar om något annat. Människor har lagt ner massor av tid på att hitta dolda Bacon chiffer i Shakespears verk, dock utan någon större framgång. En man som heter (hette?) Edward Clark gjorde ett försök att få fram en sådan dold mening i Shakespears dödsmonument . Han läste den dolda inskriptionen "FRA BA WRT EAR AY" ur texten och tolkade det som en abbrevation av "Francis Bacon wrote Shakespeare's plays."
Vad är summan av kardemumman? Jag tror det är en naturlig mänsklig egenskap att försöka söka mening i saker (dock har såda här konspirationsteorier förstås gått till överdrit). Om en människa ges en rad med slumpvisa bokstäver så kommer hon att försöka se ord i dem. Vi fungerar genom att göra associationer och dra slutsatser. Det är för övrigt däför det männskliga minnet inte är så exakt. Vi minns för att förbereda oss för framtiden och då är det viktigare att kunna associera än ett exakt minne. Savanter som minns allting har ingen nytta av den kunskapen eftersom de inte kan anväda den. De kan inte gallra, inte dra slutsater och göra associationer. Människor är inte datorer.
I mitt liv går saker för övrigt långsamt. Har införskaffat säsong 1-3 av amerikanska the office. Bra grejer. Har även blivit kallad till intervju för en utbildning jag har sökt till. Jag vill komma bort från distanspluggandet och läsa här i Göteborg, samma ämne (webutveckling/programmering) men en KY-utbildning med 1/3 av utbildningen förlagd på olika företag. Kommer jag in så är det äntligen en glimta hopp i mitt liv igen. Kommer jag inte in så är det bara att slita vidare. Man gör så gott man kan.
NGYYA NMCOT CVGT
/Trixie
Jag är en människa med många tillfälliga passioner, ständigt skiftande intressen som flammar upp men aldrig riktigt dör ut. Jag kan jonglera, men inte riktigt bra, jag är historianörd, hade en kort fashination för gaeliska språk, ägnade mig ett tag åt drömtydning, målar, skriver, har perioder av förälskelse i logisk problemlösning. Listan kan göras lång. Jag gör aldrig något måttligt.
Den senaste i raden av passioner är nu stegografi och kryptografi. Stegografi handlar om att gömma information, kryptografi om att förvanslka den så att den inte går att tyda. Eftersom det är hemligt och lite mystiskt så får ämnena i fråga då och då plats i olika konspirationsteorier. Det finns personer som är övertyfade om att Shakespears verk i själva verket skrevs av Francin Bacon. Bacon står bakom en speciell form av vad vi idag skulel betrakta som stegografi, kallar Bacon's chiffer. Det är för avancerat för att gå in på principerna här, men det handlar om att gömma information i en text som handlar om något annat. Människor har lagt ner massor av tid på att hitta dolda Bacon chiffer i Shakespears verk, dock utan någon större framgång. En man som heter (hette?) Edward Clark gjorde ett försök att få fram en sådan dold mening i Shakespears dödsmonument . Han läste den dolda inskriptionen "FRA BA WRT EAR AY" ur texten och tolkade det som en abbrevation av "Francis Bacon wrote Shakespeare's plays."
Vad är summan av kardemumman? Jag tror det är en naturlig mänsklig egenskap att försöka söka mening i saker (dock har såda här konspirationsteorier förstås gått till överdrit). Om en människa ges en rad med slumpvisa bokstäver så kommer hon att försöka se ord i dem. Vi fungerar genom att göra associationer och dra slutsatser. Det är för övrigt däför det männskliga minnet inte är så exakt. Vi minns för att förbereda oss för framtiden och då är det viktigare att kunna associera än ett exakt minne. Savanter som minns allting har ingen nytta av den kunskapen eftersom de inte kan anväda den. De kan inte gallra, inte dra slutsater och göra associationer. Människor är inte datorer.
I mitt liv går saker för övrigt långsamt. Har införskaffat säsong 1-3 av amerikanska the office. Bra grejer. Har även blivit kallad till intervju för en utbildning jag har sökt till. Jag vill komma bort från distanspluggandet och läsa här i Göteborg, samma ämne (webutveckling/programmering) men en KY-utbildning med 1/3 av utbildningen förlagd på olika företag. Kommer jag in så är det äntligen en glimta hopp i mitt liv igen. Kommer jag inte in så är det bara att slita vidare. Man gör så gott man kan.
NGYYA NMCOT CVGT
/Trixie
vart går jag nu?
Det har långsamt börjat gå upp för mig att jag nog är deprimerad. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra åt det. Allting känns som att klättra upp för ett berg ungefär och vare litet slag är som en orkan. Jag måste plocka upp mig själv på något sätt. Jag vet att jag borde ta mig bort från Göteborg för jag är aldrig lycklig här, den här staden bara kväver mig. men för att ta mig bort måste jag ha ett jobb så att jag får pengar, och för att få ett jobb är det en jäkla massa berg att klättra över. Kanske borde jag bara ta ett skutt igen, söka jobb någon helt annan stans och hoppas på det bästa. Men det finns ju inga jobb i dte här landet, om man inte har massa erfarenhet. Finderade på att söka jobb i Danmark.,de har tydligen brist på arbetare där. Fast min Danska är ju ganska usel... Funderade på att låna en såndär språkkurs på bibloteket, om jag fortfarande kan låna böcker där. Var på bibloteket och skulel kolla om mitt kort fungerade, så fick jag lämna fram mitt leg. Tyvärr visade det sig att legget var sorgligt utgånget, så biblotikarien gav mig en lååång blick och förklarade för mig mycket långsamt att det egentligen inte gällde. Vågade följdaktligen inte fråga efter min pinkod, men jag vet inte om jag behöver den.
Struntar i om dte här inlägget är ostrukturerat. Mina händer darrar, är nervös och yr typ jämt nu för tiden. Har varit sjuk också. Eftersom jag nästan aldrig är sjuk var jag patetisk bortom allt förnuft. Det hjälpte ju inte direkt att folk började påpeka olika förkylningssymptom som man skulle gå till akuten om man hade. Den gamla hypokondrin kom tillbaks och gav mig värsta panikattacken.
Hur som helst, summan av kardemumman är att jag måste få slut på den här onda cirkeln på något sätt. Jag vet bara inte hur. Var fan kan jag börja om någonstans? Jag har inga pengar och har i princip slut på csn också, så studier går inte. Får väl försöka få jobb på ett städbolag igen, skicka ut ansökningar på måfå. Jag kan inte bo här längre. Jag kommer att dö. All min livskraft bara sugs ur mig. Vet inte ens om jag vill leva längre, fast jag är rädd för att dö så jag antar att jag vill det. Jag behöver hopp tror jag, bara klara av nånting för en gångs skull så att jag kan plocka ihop någon sorts självkänsla. Livet här är bara tomt. Jag har inga vänner, inget jobb, ingen egen lägenhet.
Hur gick livet så här fel?
xxx
Trix
Struntar i om dte här inlägget är ostrukturerat. Mina händer darrar, är nervös och yr typ jämt nu för tiden. Har varit sjuk också. Eftersom jag nästan aldrig är sjuk var jag patetisk bortom allt förnuft. Det hjälpte ju inte direkt att folk började påpeka olika förkylningssymptom som man skulle gå till akuten om man hade. Den gamla hypokondrin kom tillbaks och gav mig värsta panikattacken.
Hur som helst, summan av kardemumman är att jag måste få slut på den här onda cirkeln på något sätt. Jag vet bara inte hur. Var fan kan jag börja om någonstans? Jag har inga pengar och har i princip slut på csn också, så studier går inte. Får väl försöka få jobb på ett städbolag igen, skicka ut ansökningar på måfå. Jag kan inte bo här längre. Jag kommer att dö. All min livskraft bara sugs ur mig. Vet inte ens om jag vill leva längre, fast jag är rädd för att dö så jag antar att jag vill det. Jag behöver hopp tror jag, bara klara av nånting för en gångs skull så att jag kan plocka ihop någon sorts självkänsla. Livet här är bara tomt. Jag har inga vänner, inget jobb, ingen egen lägenhet.
Hur gick livet så här fel?
xxx
Trix
Guldkappan
När min far var ung, i gymnasieåldern, hade han en figursydd guldkappa. Jag undrar om man ärver man klädstil? Är det samma drivkraft som fick min syster att sno ihop sitt hår i turkåsa och svarta garnextensions och bli ett mangaliknande neondjur? Fast det är förstås bara en illusion av individualism, alla ungdomar är flockdjur.
Vet ni vad verklig individualism är? Det är ensamhet. Det är att kapa all band och sväva fri i ett vakuumförpackat helvete. Det är ett svart hål. Men inte ens är då är man det minsta indivuduell, man bara tror det för att allt runt en är så svart. Det finns så många svarta hål, problemet är bara att de saknar möjighet att mötas. Svarta hål slukar allt de närmar sig.
Jag tror min mor är sur på mig idag men jag kan inte slå hål den sträckta hinnan som täcker min verklighet. Ibland vill jag vara någon annan, men sedan inser jag att här finns alla möjligheter att bil precis vad jag vill. Det finns inte mycket att säga farväl till. Det är bara det jag jag inte kan röra mig.
Jag är fast. Jag är för gammal. Min värld är täckt av klister, jag sliter av mig huden under fötterna för varje steg jag tar, sedan fastnar jag igen. Man har en bild av var man borde vara men jag har aldrig varit på rätt plats, som att springa efter bussen och missa den vid varje hålplats.
Bit för bit trillar allting bort.
Allting trillar bort.
Nu trillar jag.
A
a
a
a
h
.
.
.
h
Vet ni vad verklig individualism är? Det är ensamhet. Det är att kapa all band och sväva fri i ett vakuumförpackat helvete. Det är ett svart hål. Men inte ens är då är man det minsta indivuduell, man bara tror det för att allt runt en är så svart. Det finns så många svarta hål, problemet är bara att de saknar möjighet att mötas. Svarta hål slukar allt de närmar sig.
Jag tror min mor är sur på mig idag men jag kan inte slå hål den sträckta hinnan som täcker min verklighet. Ibland vill jag vara någon annan, men sedan inser jag att här finns alla möjligheter att bil precis vad jag vill. Det finns inte mycket att säga farväl till. Det är bara det jag jag inte kan röra mig.
Jag är fast. Jag är för gammal. Min värld är täckt av klister, jag sliter av mig huden under fötterna för varje steg jag tar, sedan fastnar jag igen. Man har en bild av var man borde vara men jag har aldrig varit på rätt plats, som att springa efter bussen och missa den vid varje hålplats.
Bit för bit trillar allting bort.
Allting trillar bort.
Nu trillar jag.
A
a
a
a
h
.
.
.
h
Hold
Tja,
Vad håller jag på med egentligen? På något sätt har jag hamnat i ett bekvämt hörn, inte olycklig men på något sätt är det som om allting är satt på hold. Ni vet när en dator fryser så att man inte kan göra nånting med den? Det är för att den har för mycket att göra, så den bara stannar. Det känns lite som det gick så med mitt liv också. Som om jag satt och tryckte på esc-tangenten hundra gånger och nu har jag bara en blank skärm med massa öppna fönster som inte kommer nånstans. Om man var tyst- riktigt riktigt tyst- så skulle man höra ljuder av fingrarna som trummar mot skrivbordet och det tappra surrandet från fläktarna.
Men jag kommer ingen vart som sagt. Inget jobb, inga studier. Jag hjälper till lite hemma och ljuger för min mor så att det ska låta som om jag försöker. Mitt liv ligger packar i kartonger i källaren och jag orkar inte ens bry mig. Det finns en säng och en dator så jag kan lika gärna ligga här och stirra på den där hemska alien-postern som jag tydligen tyckte om för sådär tio år sedan. Estetiken är hemsk. Bokhyllorna är fulla av gamla pocketböcker och prydnadssaker och jag orkar inte ens bry mig om att det här är mitt flickrum och jag borde anpassa det till den jag är nu. Det är satt på hold. Allting står stilla.
Jag har ingen kontakt med någon. Mitt sociala liv har packats ner i dom där flyttlådorna och förpassats till källaren. Jag orkar inte ens bry mig om det heller. Jag vet att jag borde sakna alla fölorade människor men jag vet inte... Jag är så i mitt huvud hela tiden, skyggar iväg ifrån människor, tycker att dom är konstiga och obegripliga och bara stör. Alla år på Gotland känns som... tappra försök. Misslyckade experiment. I tried. I failed. I left. Jag kom jag såg jag gick iväg. Jag log och led och föddes och dog så många gånger, med alla folk som vandrade rakt igenom mig och nu är de bara skuggor. Det finns några som kommer finnas kvar i periferin antar jag.
anyway... tja... äh.
/Trix
Fandom och pigarbete
Så har man då flyttat hem. Jag gör ingeting för tillfället, vilket är tämligen in character... suck, förlåt, jag lovade mig själv att inte använda egeska uttryck... Grejen är den att jag skriver nästan bara på engelska för tillfället, de senaste månaderna typ. Nu kan jag bara spy ur mig slangigt skräp när jag försöker skriva ngt på svenska och använder engelska grammatikrelgler per automatik.
hur som helst, ni får ursäkta detta och ha överseende med min tillfälliga kosmoploitism. allting handlar om fandom, vilket är en värld som passar mig som hand i handske. det är underbart befriande att ha en plats där det är okej att vara besatt, till och med innehar en viss status eftersom man är 'hängiven'. Jag tror jag är mera förälskad i hela fankulturen är själva det jag idoliserar för närvarande. Jag tänker inte säga vad dte är heller, eftersom det är irrelevant och resten av världen inte är lika överseende med nördighet, men summan av kardemumman (hur mycket summa får man ihop av kardemumma för övrigt, hade inte 'summan av additionen' varit mera logiskt? det är precis som den där grädden man ska ha på moset, det har jag aldrig fattat...) ... nu har jag tappat bort mig. summan av kardemumman... är att det handlar om eskapism skulle dte vara. Och handlar inte så mycket i den här världen om just det? Vi har alla våra distraktioner, flyr från bekymmer och besvär till en enklare plats. Man kankse flyger iväg på alkohol eller kärlek, blir hög på böcker eller musik. Jag vet inte. Tämligen orkeslös när det kommer til filosoferande för närvarande, jag vil hellre hänge mig åt sista kapitlet i min FF eller vältra mig i mitt nya favourit ship. Inget av det här är begripligt för någon utanför min värld, oc där har vi den andra av lockelserna med världen av fandom- det är en liten klubb som man är medlem i. Faktum är att dte är en liten klubb med en mängd förgreningar och grupperingar som alla är lite galna och är uppdelande i subgrubber som emellanåt är smått fientliga mot varandra eftersom de stödjer olika pairings. Det hela är ganska fashinerande och man skulle nog kunna göra någon sorts jättestor studie över männskligt beteende med det som empiriskt underlag.
för övrigt... jag är mammas piga. en dålig piga som då och då lagar lite mat eller bakar bröd eller dammsuger och annars mest dräller runt i min ensamhet och låtsas plugga/söka jobb/göra annat av vikt. så är det.
/Trix (vad hände med helene? hon försvann in i ett nätalias och glömde vem hon var)
hur som helst, ni får ursäkta detta och ha överseende med min tillfälliga kosmoploitism. allting handlar om fandom, vilket är en värld som passar mig som hand i handske. det är underbart befriande att ha en plats där det är okej att vara besatt, till och med innehar en viss status eftersom man är 'hängiven'. Jag tror jag är mera förälskad i hela fankulturen är själva det jag idoliserar för närvarande. Jag tänker inte säga vad dte är heller, eftersom det är irrelevant och resten av världen inte är lika överseende med nördighet, men summan av kardemumman (hur mycket summa får man ihop av kardemumma för övrigt, hade inte 'summan av additionen' varit mera logiskt? det är precis som den där grädden man ska ha på moset, det har jag aldrig fattat...) ... nu har jag tappat bort mig. summan av kardemumman... är att det handlar om eskapism skulle dte vara. Och handlar inte så mycket i den här världen om just det? Vi har alla våra distraktioner, flyr från bekymmer och besvär till en enklare plats. Man kankse flyger iväg på alkohol eller kärlek, blir hög på böcker eller musik. Jag vet inte. Tämligen orkeslös när det kommer til filosoferande för närvarande, jag vil hellre hänge mig åt sista kapitlet i min FF eller vältra mig i mitt nya favourit ship. Inget av det här är begripligt för någon utanför min värld, oc där har vi den andra av lockelserna med världen av fandom- det är en liten klubb som man är medlem i. Faktum är att dte är en liten klubb med en mängd förgreningar och grupperingar som alla är lite galna och är uppdelande i subgrubber som emellanåt är smått fientliga mot varandra eftersom de stödjer olika pairings. Det hela är ganska fashinerande och man skulle nog kunna göra någon sorts jättestor studie över männskligt beteende med det som empiriskt underlag.
för övrigt... jag är mammas piga. en dålig piga som då och då lagar lite mat eller bakar bröd eller dammsuger och annars mest dräller runt i min ensamhet och låtsas plugga/söka jobb/göra annat av vikt. så är det.
/Trix (vad hände med helene? hon försvann in i ett nätalias och glömde vem hon var)
Mardrömmar
/Trix
sound the bugle
Jag tänkte, att om det fanns ett soundtrack till mitt liv, så skulle de sensate månaderna ha genomlevts i slow motion till Bryan Adams "Sound the bugle"
Sound the bugle now - play it just for me
As the seasons change remeber who I used to be
Jag var så förlorad, hade glömt bort vem jag var. Alla mina stider var förlorade. Man kommer till en punkt där man inser att man är totalt fast, det är omöjligt att ta sig vidare. Jag gick och sörjde mig själv och hoppades att folk skulel minnas mig för den jag var en gång. När all livsglädje är borta står man där som ett tomt skal.
Now I can't go on - I can't even start
I've got nothing left - just an empty heart
I'm a soldier - wounded so I must give up the fight
There's nothing more for me - lead me away...
Or leave me lying here
Uppgivet, javisst, och ganska patetiskt. Men livet är ett slagfält, man slår sig fram, slår sig igenom. Och jag var så fruktansvärt trött på att slåss och kämpa.
Sound the bugle now - tell them I don't care
There's not a road I know - that leads to anywhere
Without a light feat that I will - stumble in the dark
Lay right down - decide not to go on
Det var vad jag gjorde. Jag låg ner, sårad och uppgiven, och bestämde mig för att inte gå vidare. Bara låta allt falla runt mig, eftersom det inte fanns några vägar. Allting tog slut, var påväg att ta slut. Mitt liv var bara en eskalerande katastrof. Man har gått så långt, utkämpat så många stider med sig själv, men sedan ligger man där och inser att trots alla tappra försök så har man inte kommit någon stans. Man är fortfarande like hopplöst fast i sig själv som man var de där fruktansvärda åren i gymnasiet, fortfarande like ensam i världen. Allting rasar runt en och det blir bara värre och värre eftersom man slutat kämpa för det.
Then from on hight - somewhere in the distance
There's a voice that calls - remember who your are
If you lose yourself - your courage soon will follow
Sedan kom det en dag, ja det var en dag, ett ögonblick. Allting som händer i mitt liv händer snabbt, i impulsiva ögonblick. Dags att lämna Göteborg sa rösten i mitt huvud en gång, och någon vecka senare var planerna redan satta i rullning. Beslut fattas snabbt eller inte alls, nycker som följs eller rivs ner. tempo, tempo, skriker rösten i mitt huvud, det är dags att gå vidare. Så nu sa rösten till mig "Helene, allt i ditt liv är ett val. Nu ligger du här, krossad på ditt slagfält i en framtid som bara urlakas. Du är inte den du är längre, det här är inte du. Var är din glädje, du brukade dansa och skratta och le och nu går du i dödskuggans dal med ditt huvud sänkt i melankoli. Ändå var det dina val som tog dig hit. Du har förlorat dig själv, men du valde att förlora dig själv. Stå upp! Res dig! Lämna dte här slagfältet, lämna det bakom dig och gå vidare"
So be strong tonight - remember who you are
Ya you're a soldier now - fighting in abattle
To be free once more -Ya that's worth fighting for
Och så är det mina vänner. Det är värt att kämpa för. Så nu har jag rest mig upp. Nu packar jag mina väskor, säger upp lägenheten. Nu lämnar jag den här ön, det här slagfältet utan framtid. Jag lämnar er bakom mig, alla spöken och skuggor, drömmar som aldrig gick i uppfyllelse och minnen som aldrig kommer tillbaks. En del av er kommer jag aldrig se igen. Gotland, Visby, det här livet, packas in i en låda och ställs in i gaderoben för att samla damm med alla andra tider och platser som föpassats till historien. Jag är inte ledsen, men inte direkt entusiastisk heller. Det bara känns som att det är dags.
Det var det.
Frid vare med er kamrater / Trixter
Sound the bugle now - play it just for me
As the seasons change remeber who I used to be
Jag var så förlorad, hade glömt bort vem jag var. Alla mina stider var förlorade. Man kommer till en punkt där man inser att man är totalt fast, det är omöjligt att ta sig vidare. Jag gick och sörjde mig själv och hoppades att folk skulel minnas mig för den jag var en gång. När all livsglädje är borta står man där som ett tomt skal.
Now I can't go on - I can't even start
I've got nothing left - just an empty heart
I'm a soldier - wounded so I must give up the fight
There's nothing more for me - lead me away...
Or leave me lying here
Uppgivet, javisst, och ganska patetiskt. Men livet är ett slagfält, man slår sig fram, slår sig igenom. Och jag var så fruktansvärt trött på att slåss och kämpa.
Sound the bugle now - tell them I don't care
There's not a road I know - that leads to anywhere
Without a light feat that I will - stumble in the dark
Lay right down - decide not to go on
Det var vad jag gjorde. Jag låg ner, sårad och uppgiven, och bestämde mig för att inte gå vidare. Bara låta allt falla runt mig, eftersom det inte fanns några vägar. Allting tog slut, var påväg att ta slut. Mitt liv var bara en eskalerande katastrof. Man har gått så långt, utkämpat så många stider med sig själv, men sedan ligger man där och inser att trots alla tappra försök så har man inte kommit någon stans. Man är fortfarande like hopplöst fast i sig själv som man var de där fruktansvärda åren i gymnasiet, fortfarande like ensam i världen. Allting rasar runt en och det blir bara värre och värre eftersom man slutat kämpa för det.
Then from on hight - somewhere in the distance
There's a voice that calls - remember who your are
If you lose yourself - your courage soon will follow
Sedan kom det en dag, ja det var en dag, ett ögonblick. Allting som händer i mitt liv händer snabbt, i impulsiva ögonblick. Dags att lämna Göteborg sa rösten i mitt huvud en gång, och någon vecka senare var planerna redan satta i rullning. Beslut fattas snabbt eller inte alls, nycker som följs eller rivs ner. tempo, tempo, skriker rösten i mitt huvud, det är dags att gå vidare. Så nu sa rösten till mig "Helene, allt i ditt liv är ett val. Nu ligger du här, krossad på ditt slagfält i en framtid som bara urlakas. Du är inte den du är längre, det här är inte du. Var är din glädje, du brukade dansa och skratta och le och nu går du i dödskuggans dal med ditt huvud sänkt i melankoli. Ändå var det dina val som tog dig hit. Du har förlorat dig själv, men du valde att förlora dig själv. Stå upp! Res dig! Lämna dte här slagfältet, lämna det bakom dig och gå vidare"
So be strong tonight - remember who you are
Ya you're a soldier now - fighting in abattle
To be free once more -Ya that's worth fighting for
Och så är det mina vänner. Det är värt att kämpa för. Så nu har jag rest mig upp. Nu packar jag mina väskor, säger upp lägenheten. Nu lämnar jag den här ön, det här slagfältet utan framtid. Jag lämnar er bakom mig, alla spöken och skuggor, drömmar som aldrig gick i uppfyllelse och minnen som aldrig kommer tillbaks. En del av er kommer jag aldrig se igen. Gotland, Visby, det här livet, packas in i en låda och ställs in i gaderoben för att samla damm med alla andra tider och platser som föpassats till historien. Jag är inte ledsen, men inte direkt entusiastisk heller. Det bara känns som att det är dags.
Det var det.
Frid vare med er kamrater / Trixter
Du har valt det här livet. Är du lycklig med vart dina val har fört dig?
tanz mit mir
gud jag fick ett sådant sug efter att gå ut och dansa. Tokhångla upp random killar i dussintal och åla mig runt på dansgolvet som en av dessa odrägliga "jag bytte min hjärna mot en flaska blakningsmedel"-brudar som flockas i Visby på sommaren. Jag mindes hur otroligt mycket livsglädje jag brukade ha, nåväl inte alltid men emellanåt, och hur sjukt mycket jag brukade älska att dansa. Jag gör aldrig det längre. Jag har krupit ihop i ett hörn med rynkad panna och kontemplerar livet. Är detta att växa upp? Jag brukade dansa när jag inte kunde prata nu pratar jag när jag inte kan dansa.
Jag är så trött på att bara försöka hålla mig flytrande. Var är livskvalitén?! Var är glädjen, hoppet. Jag undrar lite var leendet har tagit vägen. Jag brukade alltid le, även då jag var satt i gungning och vaggande fram och tillbaka över en avgrund.
Kankse föll jag ner tillslut.
Igår var hur som helst en relativt sett bra dag. Den var bra eftersom jag sprang fem kilometer i snabbt tempo, skrev en arbetsansökan och började implementera min teoretiska kassaapparat i java-kursen. Jag sköter mitt liv som en serie arbetsuppgifter och ju fler jag betar av desto bättre var dagen. Allt man tar sig för dämpar fallet, tidsfödriv och verklighetsflykt gör bara att man faller snabbare.
Jag var och såg Transformers filmen tillsammans med Callehatt och ... hm... B nånting. Bengan? Hur som helst så funderade jag lite grann över hur man använder människor som rekvisita i sådana filmer. När hjältarna får för sig att de ska gömma sig från jättefarliga skorpinjonroboten i en liten arabisk ökenby. Kanonerna exploderar, byggnader slås i bitar, hem splittras och i utkanten springer en kvinna i burka med ett litet barn i famnen. Låt oss tänka lite på denan kvinna. Hon lever i det här krigsdrabbade landet, var kankse påväg över till grannen för att skvallra lite om deras respektive makar. Hon hade tagit med sig en skål med soltorkade dadlar och de skulle dricka en kopp te. Men så BANG. Plötsligt blir stället översvämmat av amerikanska soldater, väninnans hus sprängs i bitar av en skorpinjonrobot och hon får hjärnsubstans över hela burkan. Deras liv blir helt ruinerat, och vad händer när striden är slut? En av soldaterna har blivit skadad och de andra kryssar sig igenom avslitna lemmar och sandiga organ fram till sin kamrat, slänger sig ner i panik och skriker "OMG someone get an ambulans!!!!" lr nåt i den stilen. Hmpf.
Joseph heller skrev en gång om Snowdens hemlighet. Snowden hade blivit skadad i strid men man såg knappt något blod. Så öppnade de hans overål och då vällde alla organen ut. Snowdens hemlighet var att när anden är borta är människan bara materia.
Obehagligt inte sant?
Kramar från en ensam Trixter
"-Garland, what do you fear most in this world?
-The possibility that love is not enough"
/Twin Peaks
Jag är så trött på att bara försöka hålla mig flytrande. Var är livskvalitén?! Var är glädjen, hoppet. Jag undrar lite var leendet har tagit vägen. Jag brukade alltid le, även då jag var satt i gungning och vaggande fram och tillbaka över en avgrund.
Kankse föll jag ner tillslut.
Igår var hur som helst en relativt sett bra dag. Den var bra eftersom jag sprang fem kilometer i snabbt tempo, skrev en arbetsansökan och började implementera min teoretiska kassaapparat i java-kursen. Jag sköter mitt liv som en serie arbetsuppgifter och ju fler jag betar av desto bättre var dagen. Allt man tar sig för dämpar fallet, tidsfödriv och verklighetsflykt gör bara att man faller snabbare.
Jag var och såg Transformers filmen tillsammans med Callehatt och ... hm... B nånting. Bengan? Hur som helst så funderade jag lite grann över hur man använder människor som rekvisita i sådana filmer. När hjältarna får för sig att de ska gömma sig från jättefarliga skorpinjonroboten i en liten arabisk ökenby. Kanonerna exploderar, byggnader slås i bitar, hem splittras och i utkanten springer en kvinna i burka med ett litet barn i famnen. Låt oss tänka lite på denan kvinna. Hon lever i det här krigsdrabbade landet, var kankse påväg över till grannen för att skvallra lite om deras respektive makar. Hon hade tagit med sig en skål med soltorkade dadlar och de skulle dricka en kopp te. Men så BANG. Plötsligt blir stället översvämmat av amerikanska soldater, väninnans hus sprängs i bitar av en skorpinjonrobot och hon får hjärnsubstans över hela burkan. Deras liv blir helt ruinerat, och vad händer när striden är slut? En av soldaterna har blivit skadad och de andra kryssar sig igenom avslitna lemmar och sandiga organ fram till sin kamrat, slänger sig ner i panik och skriker "OMG someone get an ambulans!!!!" lr nåt i den stilen. Hmpf.
Joseph heller skrev en gång om Snowdens hemlighet. Snowden hade blivit skadad i strid men man såg knappt något blod. Så öppnade de hans overål och då vällde alla organen ut. Snowdens hemlighet var att när anden är borta är människan bara materia.
Obehagligt inte sant?
Kramar från en ensam Trixter
"-Garland, what do you fear most in this world?
-The possibility that love is not enough"
/Twin Peaks
händer och ränder
Jag går i ganska dystra tankar, som gamla skabbiga kläder, slitna trasor med de klär mig bra. Jag har lite ångest inför midsommarafton, det blir väl knappast något firande. Mest lite sprit i min ensamhet och kanske en blomsterkrans.
Jag tänkte att man skulle dö som Ophelia i Almedalen, på midsommarafton med en krans i håret. Slokande sommarblommor som sorgset fällt sina blad runt den bleka uppsvällda kvinnoarmen, fingrarna slappt slutna runt en verklighet som flytt undan henne och ögonen som frostat glas. Nåväl, jag vet inte hur lik ser ut, troligen skulle det vara anskrämligt, chockerande och en smula bisarrt. Folk skulle tala om det i år efter år. Var det inte en kvinna som drunknade här? En lite knubbig fröken med blommor i håret, gud så melodramatiskt. Man skulle spela Street Spirit och Lilla Fågel Blå på begravningen.
Jo det är förstås vansinnigt melodramatiskt, och helt utan verklighetsanknytning. Men dagdrömmar har väl aldrig det? Inte ens de andra som man önskade var mer än bara dagdrömmar. Ungdomskärlekar, varma händer och leende ögon.
Hur som helst, kankse det finns roligare ämnen att avhandla. Som avfrostningen av kylskåpet i dag. Det hade växt ut ett decimetertjockt isflak från väggen och helt slukat en liten burk med tomatpure. Jag plockade fram alla mina verktyg och bankade och slog på det så att isflagorna flög, om det skulle smälta själv hade det tagit en evighet. Jag tror inte min mat hade överlevt så länge i allrumsfrysen. Det hela var ganska jobbigt och frustrerande men kanske en liten smula värt det när man såg folks konfunderade blickar över isflaket som låg i rabatten utanför mitt fönster.
Jag sitter rätt mycket i fönstret. Ser lite stillsamt på folk som kommer och går, och oftast inte ser mig ens om de känner mig väl. Man måste nog titta efter för att se mig bakom de ljusgröna smått exotiska bladen på mitt lilla träd. (Det kanske inte är mitt träd direkt, men det är bara jag som sitter och stilla ser det växa, och det är bara det som ser mig kasta längtansfulla blickar ut mot världen).
Jag kom ut en sväng förra helgen trots allt. Det var trevligt, helt oproportioneligt trevligt och viktigt för mig som aldrig kommer ut. Slutade bättre än det började, när sällskapet långsamt skalades av till tre gamla rävar som gick hand i hand över kullerstenarna.
Jag hade önskat mig en vänskaplig kyss och mera närhet, mera händer på ryggen på kinden på armen. Slå bort ensamheten en liten stund, få finnas för någon. Mest känns det som jag inte finns.
För övrigt försöker jag springa bort den värsta ångesten. En kilometer, två, tre, fem. Bara jag och skogen, de andra motionärerna slänger kankse en blick mot den unga kvinnan men inte så att den dröjer sig kvar. Bara ett avbrott i landskapsbilden skulle jag tro, blickar dröjer sig alltid var vid det som skiljer sig från omgivningen.
Några gula ränder på tvären och ögon av blågrått sensommarhav.
/Trixter
Jag tänkte att man skulle dö som Ophelia i Almedalen, på midsommarafton med en krans i håret. Slokande sommarblommor som sorgset fällt sina blad runt den bleka uppsvällda kvinnoarmen, fingrarna slappt slutna runt en verklighet som flytt undan henne och ögonen som frostat glas. Nåväl, jag vet inte hur lik ser ut, troligen skulle det vara anskrämligt, chockerande och en smula bisarrt. Folk skulle tala om det i år efter år. Var det inte en kvinna som drunknade här? En lite knubbig fröken med blommor i håret, gud så melodramatiskt. Man skulle spela Street Spirit och Lilla Fågel Blå på begravningen.
Jo det är förstås vansinnigt melodramatiskt, och helt utan verklighetsanknytning. Men dagdrömmar har väl aldrig det? Inte ens de andra som man önskade var mer än bara dagdrömmar. Ungdomskärlekar, varma händer och leende ögon.
Hur som helst, kankse det finns roligare ämnen att avhandla. Som avfrostningen av kylskåpet i dag. Det hade växt ut ett decimetertjockt isflak från väggen och helt slukat en liten burk med tomatpure. Jag plockade fram alla mina verktyg och bankade och slog på det så att isflagorna flög, om det skulle smälta själv hade det tagit en evighet. Jag tror inte min mat hade överlevt så länge i allrumsfrysen. Det hela var ganska jobbigt och frustrerande men kanske en liten smula värt det när man såg folks konfunderade blickar över isflaket som låg i rabatten utanför mitt fönster.
Jag sitter rätt mycket i fönstret. Ser lite stillsamt på folk som kommer och går, och oftast inte ser mig ens om de känner mig väl. Man måste nog titta efter för att se mig bakom de ljusgröna smått exotiska bladen på mitt lilla träd. (Det kanske inte är mitt träd direkt, men det är bara jag som sitter och stilla ser det växa, och det är bara det som ser mig kasta längtansfulla blickar ut mot världen).
Jag kom ut en sväng förra helgen trots allt. Det var trevligt, helt oproportioneligt trevligt och viktigt för mig som aldrig kommer ut. Slutade bättre än det började, när sällskapet långsamt skalades av till tre gamla rävar som gick hand i hand över kullerstenarna.
Jag hade önskat mig en vänskaplig kyss och mera närhet, mera händer på ryggen på kinden på armen. Slå bort ensamheten en liten stund, få finnas för någon. Mest känns det som jag inte finns.
För övrigt försöker jag springa bort den värsta ångesten. En kilometer, två, tre, fem. Bara jag och skogen, de andra motionärerna slänger kankse en blick mot den unga kvinnan men inte så att den dröjer sig kvar. Bara ett avbrott i landskapsbilden skulle jag tro, blickar dröjer sig alltid var vid det som skiljer sig från omgivningen.
Några gula ränder på tvären och ögon av blågrått sensommarhav.
/Trixter
Lysande detektivarbete min vän...
... men gjorde det dig lycklig?
Har ni någonsin haft känslan av att det ligger en verkligt verkligt svår tid framför er? Den går inte att hindra, är precis så nära att ni kan smaka den och alldeles för nära för att sätta stopp på.
Den här sommaren kommer att bli så tung. Tyngre än förra sommaren. Faktum är att hela det här året har varit en uppförsbacke., jag kan räkna de bra stunderna på mina tio fingrar. Och nu blir det värre.
Så hur tacklar man det? Man kommer att bli tvungen att bli hård helt enkelt. Inte ge vika för något, bara streta på, gråta tills man har saltavlagringar på kindbenen och kämpa vidare. Det kommer att bli en sommar i mitt fönster, titta ut på alla andra som kommer och går. Det kommer att bli sol sol sol, mycket träning, för mycket alkohol och cigaretter, skållad hud och hjärtat i bitar.
Det hände en sak igår, fredag, som slog bort marken under fötterna på mig. Jag vill inte gå in på detaljerna, men det var lysande detektivarbete, och det gjorde mig inte det minsta lycklig. Det handlar egentligen inte om igår, det handlar om vad igår innebar på det hela taget. Och den försmak av sommaren som det gav. Hur det amplifierade alla mina farhågor, hur de gick i uppfyllelse, en efter en som dominobrickor i mitt huvud. Allting faller på plats och man står där och inser plötsligt att kroppen gör ont för att man ligger i en sträckbänk. Det har att göra med att folk flyttar, och inställningen hos dem som är kvar. Det finns bara minnen kvar, jag lever i en skuggvärld. Var det det här jag flydde till? Gav min ungdom? Jag tror problemet ligger i att alla svackor tidigare har haft har haft någon sorts ljuspunkt, något att hålla fast i. Nu är det bara öppet hav, jag kastas runt som en skeppsbruten och hör inte hemma någonstans. Det finns ingen plats för mig.
Jag tänkte att jag behövde en trevlig lugn kväll i goda vänners lag. Även det slog fredagen hål på för övrigt.
Min c-uppsats gick äntligen igenom i fredags, eller ja Jörn skrev ett mejl att nu är du klar så jag antar att jag är klar.
Jag antar att man kan säga att jag firat det idag, dagen har gått i dekadens och extravagans, ny klänning, nya skor, natchos och prinsesstårta. Själv. Men i själva verket var det bara ett sätt att distrahera mig.
Jag kommer överleva förstås. Kanske inte jag men något kommer att överleva. Allt jag försökt med det senaste året har misslyckats. Mina tappra försök att bygga upp något nytt har fallit platt med min egen inkompetens. Det finns ingen ork att kämpa mer.
/helene
vattnet stiger runt vår ö
Jag hade tänkt trotsa förkylningen och gå och träna nu men det är nog bara att erkänna att kroppen inte fixar det. Den känns helt dränerad på all kraft. Jag är inne i någon sorts katastrofalt dålig period. jag har ju dåliga perioder ibland men den här vägrar att ge vika trots att det inte har hänt någonting. Jag har räknat på dagarna och det skall inte vara den biologiska klockan som ställer till det. Så det är någonting annat, gud vet vad. Det börjar gå upp för mig att jag nog måste prata med skolyster men det känns på något sätt en smula bittert att det inte finns någon annan utväg. Jag trodde att det kunde finnas en annan väg ut, ibland mitt i natten tänker jag att det är ju bara att fråga folk. Vill du klättra upp på muren i skymningen med mig och sitta där och prata om livet?
Jag drömde att jag var på en ö med massa andra människor, vi hade blivit strandade där och försökte bygga upp ett nytt liv, men det rödfärgade (jag vet inte varför, alla färger var skeva) vattnet steg runt oss och snart skulle allting ligga under vatten. Vatten är alltid intimt förknippat med ångest i mina drömmar. Behövs det någon förklaring? Märkligt symboliska drömmar jag har nu för tiden.
Jag behöver äventyr, det måste hända någonting. Det handlar om distraktioner i grund och botten antar jag, eller bara att adrenalinkicka igång sig själv. Det måste finnas någon plats att ta kraft ifrån, en resurs som inte är utnyttjad. Jag känner mig fängslad, vet inte vem jag är längre. Bara det att lära sig leva med sig själv känns som det högsta hindret i världen. Skall man klara av sådant här själv?! Ska man gå igenom det själv, skaffa sig piller och hoppas att allt löser sig när kemin är lite mindre i obalans? Det är en sorts hönan eller ägget situation antar jag, vet inte vilken ände man skall nysta upp det i riktigt. Men jag har svårt att se att det magiskt kommer att ordna sig bara någon kyligt profesionell människa sitter och hummar och nickar förstående åt mina tårar. Skall jag gråta ut på någons axel hade jag hellre sett att den var varm och förstående, jag menar att det fanns någon sorts ömhet bakom hummandena och nickningarna antar jag.
Någonting har hänt med självkänslan också. Den brukar iof vara ganska dålig, men nu gnager det på mig. Jag vrider och vänder mig framför spegeln, ser min bild i alla skyltfönster som ett spöke som vägrar lämna min sida. Här är jag såhär ser du herregud vad tänkte du när du tog på dig den där kjolen?! Det är helt absurt, jämför mig med varenda människa jag möter och förlorar varje strid.
Som jag ser det är mitt problem tudelat. Det första är avsaknad, ingen lyckas någonsin förstå hur oerhöt stor del den är av mitt liv så den lämnar vi därhän. Det andra är oförmåga, nåväl låt och avromantisera det och kalla saker vid sitt rätta namn, det är lathet och feghet helt enkelt. I vilket fall som helst är det hos mig problemen ligger. Jag tänker inte gå in på hur jag upplever det hela, jag hade tänkt lämna det åt den där varma axeln som inte finns.
Istället för jag och någon speciellt utvald vän långa konversationer i mitt huvud som aldrig kommer äga rum i verkligheten. Hela mitt liv består av just det, det är bara massa dagdrömmar.
Kramar från en Trixter på utgång
Jag drömde att jag var på en ö med massa andra människor, vi hade blivit strandade där och försökte bygga upp ett nytt liv, men det rödfärgade (jag vet inte varför, alla färger var skeva) vattnet steg runt oss och snart skulle allting ligga under vatten. Vatten är alltid intimt förknippat med ångest i mina drömmar. Behövs det någon förklaring? Märkligt symboliska drömmar jag har nu för tiden.
Jag behöver äventyr, det måste hända någonting. Det handlar om distraktioner i grund och botten antar jag, eller bara att adrenalinkicka igång sig själv. Det måste finnas någon plats att ta kraft ifrån, en resurs som inte är utnyttjad. Jag känner mig fängslad, vet inte vem jag är längre. Bara det att lära sig leva med sig själv känns som det högsta hindret i världen. Skall man klara av sådant här själv?! Ska man gå igenom det själv, skaffa sig piller och hoppas att allt löser sig när kemin är lite mindre i obalans? Det är en sorts hönan eller ägget situation antar jag, vet inte vilken ände man skall nysta upp det i riktigt. Men jag har svårt att se att det magiskt kommer att ordna sig bara någon kyligt profesionell människa sitter och hummar och nickar förstående åt mina tårar. Skall jag gråta ut på någons axel hade jag hellre sett att den var varm och förstående, jag menar att det fanns någon sorts ömhet bakom hummandena och nickningarna antar jag.
Någonting har hänt med självkänslan också. Den brukar iof vara ganska dålig, men nu gnager det på mig. Jag vrider och vänder mig framför spegeln, ser min bild i alla skyltfönster som ett spöke som vägrar lämna min sida. Här är jag såhär ser du herregud vad tänkte du när du tog på dig den där kjolen?! Det är helt absurt, jämför mig med varenda människa jag möter och förlorar varje strid.
Som jag ser det är mitt problem tudelat. Det första är avsaknad, ingen lyckas någonsin förstå hur oerhöt stor del den är av mitt liv så den lämnar vi därhän. Det andra är oförmåga, nåväl låt och avromantisera det och kalla saker vid sitt rätta namn, det är lathet och feghet helt enkelt. I vilket fall som helst är det hos mig problemen ligger. Jag tänker inte gå in på hur jag upplever det hela, jag hade tänkt lämna det åt den där varma axeln som inte finns.
Istället för jag och någon speciellt utvald vän långa konversationer i mitt huvud som aldrig kommer äga rum i verkligheten. Hela mitt liv består av just det, det är bara massa dagdrömmar.
Kramar från en Trixter på utgång
ska det verkligen vara såhär?
Så mamma skulle komma och hälsa på om nån vecka men nu blir det inte av trots allt. Det är så märkligt, när jag pratade med henne i telefon. Jag tänkte, hur ska jag reagera pårätt sätt? Inte ta det för lättsinnigt så hon känner sig ovälkommen, inte ta det för hårt så hon oroar sig. Denna balans för att alltid reagera på rätt sätt... Var kommer jag in någonstans i den ekvationen?
Hur som helst. Det är ganska ensamt här nu. Det finns inget att se fram emot, bara den tunga vetskapen om att jag troligen inte kommer att träffa några människor alls på nån vecka eller två. Sedan blir det väl nån fest som jag får supa ner mig så att jag vågar gå. Det här att inte umgås med någon det tar så jäkla hårt. Man kan prata med folk på msn men det finns en gräns för hur länge det håller en flytande. Och jag kan inte ta kontakt med folk så fort de är online, vad håller jag på med. Det är bara patetiskt. Så vad ska jag göra? Det finns ingenting att säga, det går inte att säga det på rätt sätt. Jag vet precis vad jag vill säga, men i grund och botten håller man ju allt ansvar för sig själv. Man är där man är för att man har försatt sig själv i den sitsen. Skall folk särbehandla mig bara för att jag är livsoduglig?
En lugn fin kväll i goda vänners lag. Det är vad jag skulle behöva. Men det finns inte någonstans att vända sig, man bara... håller ihop sig själv. Det är allt man kan göra.
Hur som helst. Det är ganska ensamt här nu. Det finns inget att se fram emot, bara den tunga vetskapen om att jag troligen inte kommer att träffa några människor alls på nån vecka eller två. Sedan blir det väl nån fest som jag får supa ner mig så att jag vågar gå. Det här att inte umgås med någon det tar så jäkla hårt. Man kan prata med folk på msn men det finns en gräns för hur länge det håller en flytande. Och jag kan inte ta kontakt med folk så fort de är online, vad håller jag på med. Det är bara patetiskt. Så vad ska jag göra? Det finns ingenting att säga, det går inte att säga det på rätt sätt. Jag vet precis vad jag vill säga, men i grund och botten håller man ju allt ansvar för sig själv. Man är där man är för att man har försatt sig själv i den sitsen. Skall folk särbehandla mig bara för att jag är livsoduglig?
En lugn fin kväll i goda vänners lag. Det är vad jag skulle behöva. Men det finns inte någonstans att vända sig, man bara... håller ihop sig själv. Det är allt man kan göra.
tAGgar
Taggar sticks och gör ont, och det gjorde ag också, såhär i efterhand. Var där två dagar, fredagen var väl okej. Pratade lite med en ganska så kalasfull Callehatt som gick från att försöka hångla upp Ström och sjunga tyska nazistlåtar med ångest-Karl till att gnälla över hur fruktansvärt o-roligt AG var. Sedan gick ström o mia och fredrik och jag runt något varv och försökte hjälpa några fulla idioter. Helgens höjdpunkt var tragiskt nog våran hemfärd till visby. Jag kravlade mig halvvägs upp på en klintkant och natten var fin och varm i goda vänners lag. Så som allt borde vara.
Åh jag glömde bort förfesten, ganska tam grillfest hemma hos någon där det mest pratatdes spel.
Jag var ute på lördagen också. Drack upp en av mina fem öl, rökte en cigarett ur mitt nyöppnade paket, satt på en veranda och pratade med anna och ett gäng hypade gameare en stund. Sedan gick jag hem i brist på sällskap. Jag undrar om jag missade något, men förmodligen mest mera ångest.
Nu har jag en ganska tung existensiell ångest som gör allting lika grått som vädret. Det är lite svårt att andas för allt är fuktigt och jag bara undrar vad gör jag här, varför finns jag, vad håller jag på med och hur fan ska man orka leva i åtti år.... Tänker på de gamla vanliga problemen fast de har mera tyngd än vanligt. Det faktum att den där jobbiga gamekillen var på mig på lördagen gör inte att jag känner mig mera åtråvärd fast det väl borde vara så att uppmärksamhet har en positiv verkan på självkänslan? Jag känner mig som en hög dynga som bara drar til sig flugor, dräggmagnet på mina bästa dagar annars bara en skugga (det var iof en ganska trevlig gamekille, poängen här är väl min ofärmåga att attrahera folk som attraherar mig antar jag). Det känns som jag inte finns, som jag inte betyder något, inte spelar någon roll. Så varför försöker man vara snäll, vara trevlig, vara rolig, ställa upp, bry sig om, vara smart, vara snygg, vara smal som en vidja och pusha upp de patetiska brösten till någon sorts form. Ingenting kommer att bli annorlunda hur som helst. Är jag någon annan stans är det ingen som undrar var jag är. Jag har ingen substans längre, är en skugga utan mening och mål.
Nu lämnar vi det, lyckas ändå inte förklara hur det känns i ord. Jag skall beskriva en dröm jag hade, den är ganska förvirrad för jag klistrar in den direkt från worddokumentet som jag skrev när jag precis hade vaknat. Grejen är den att jag är säker på att jag försöker säga något till mig själv, men jag vet inte riktigt vad det är. Om ni är sådana som tyycker att folk drömmar bara är tröttsamma så kan ni sluta läsa nu, annars kan ni ju hjälpa mig att tolka vad fan det här betyder:
Åh jag glömde bort förfesten, ganska tam grillfest hemma hos någon där det mest pratatdes spel.
Jag var ute på lördagen också. Drack upp en av mina fem öl, rökte en cigarett ur mitt nyöppnade paket, satt på en veranda och pratade med anna och ett gäng hypade gameare en stund. Sedan gick jag hem i brist på sällskap. Jag undrar om jag missade något, men förmodligen mest mera ångest.
Nu har jag en ganska tung existensiell ångest som gör allting lika grått som vädret. Det är lite svårt att andas för allt är fuktigt och jag bara undrar vad gör jag här, varför finns jag, vad håller jag på med och hur fan ska man orka leva i åtti år.... Tänker på de gamla vanliga problemen fast de har mera tyngd än vanligt. Det faktum att den där jobbiga gamekillen var på mig på lördagen gör inte att jag känner mig mera åtråvärd fast det väl borde vara så att uppmärksamhet har en positiv verkan på självkänslan? Jag känner mig som en hög dynga som bara drar til sig flugor, dräggmagnet på mina bästa dagar annars bara en skugga (det var iof en ganska trevlig gamekille, poängen här är väl min ofärmåga att attrahera folk som attraherar mig antar jag). Det känns som jag inte finns, som jag inte betyder något, inte spelar någon roll. Så varför försöker man vara snäll, vara trevlig, vara rolig, ställa upp, bry sig om, vara smart, vara snygg, vara smal som en vidja och pusha upp de patetiska brösten till någon sorts form. Ingenting kommer att bli annorlunda hur som helst. Är jag någon annan stans är det ingen som undrar var jag är. Jag har ingen substans längre, är en skugga utan mening och mål.
Nu lämnar vi det, lyckas ändå inte förklara hur det känns i ord. Jag skall beskriva en dröm jag hade, den är ganska förvirrad för jag klistrar in den direkt från worddokumentet som jag skrev när jag precis hade vaknat. Grejen är den att jag är säker på att jag försöker säga något till mig själv, men jag vet inte riktigt vad det är. Om ni är sådana som tyycker att folk drömmar bara är tröttsamma så kan ni sluta läsa nu, annars kan ni ju hjälpa mig att tolka vad fan det här betyder:
Jag jagade en bit plast, som flög iväg, men när jag gjorde det blev jag avskärmad från alla mina saker med verkligt värde. Jag är säker på att kärnan i drömmen låg där någonstans. Det var dock alldeles i slutet, efter födelsedagsmarscher till prins Eugine, och främlingars sällskap.
Det började med att jag svansade efter Calle och taggade på en grupp killar som han kände men jag aldrig hade träffat. Vi var på väg till en byggnad för att festa. Jag gick för långsamt och kom nästan inte med, men i sista stund kom någon och öppnade dörren för mig. Så jag slank in (istället för att följa med personen som gick ut, han skulle iväg och hämta mera mat), och jag hann precis in innan en medelkänd svensk musiker och hans band tog sig in. De hade blivit bokade till det som tydligen var en enormt påkostad födelsedagsfest i den medeltida källaren. Jag visade dom vägen ner som om jag inte alls var en främling där och knappt visste vad som var på gång. Calle, och alla de andra jag gick dit med, var borta och jag försvann in i planeringen av festen, tillsammans med uppassningsflickor i 60-talskläder och gud vet vad. Allt var ganska märkligt, jag hade bara ett nät i håret istället för min peruk, så jag försökte ta på mig peruken igen, omgiven av 60-talsfröknarna, men blev tvungen att ta mig bort till en spegel.
På något sätt ledde de tappra försöken att ta på mig peruken till att jag hamnade utanför huset, på gatan, där det plötsligt dök upp en parad i horisonten. Det var brassorkester och vagnar och folk som följde efter med ballonger och liknande. Tydligen var det även prins Eugies födelsedag och den skulle firas med pompa och ståt. Alldeles innan paraden kom fram såg jag skuggan av någonting som svävade bort på andra sidan gatan. Övertygad om att det var mitt försvunna hårnät sprang jag ut framför paraden (och satte därmed hälsan en smula på spel). När jag kom dit visade det sig dock bara vara en bit plast, och alla mina saker, väskan och jackan och peruken, var kvar på fel sida om vägen.
Så slutade det där jag stod, efter att ha jagat skuggan av en plastbit, med allt av värde fast på andra sidan om en födelsedagsparad.
Det var det.
Farväl / Trixter
